Deporterade karoliner och ryssar i Sibirien

I arbetet med min nya bok har jag glädjen att få läsa en massa intressanta grejer. Just nu går jag ganska snabbt igenom en bok av den gamle Alf Åberg – kanske är han bortglömd av de flesta nuförtiden? Han har skrivit en bok som heter Karolinska kvinnoöden och jag lånade den för att hitta uppgifter om kvinnor som klätt ut sig till män för att följa den karolinska armén.

En speciell sak jag letade efter är information om hur någon av dem skulle ha tillverkat ett speciellt horn att kissa igenom, för att inte avslöja sitt kön.

Det har jag inte hittat än. Men jag uppdaterades om något annat intressant: de svenska fångarnas öden i Ryssland efter slaget vid Poltava 1709. Efter kapitulationen i dagens Ukraina fick de tåga till Moskva – även medföljande kvinnor och barn. Där visades de upp upp under spott, spe och jubelrop för stadens segerrusiga befolkning.

Senare deporterades många av dem vidare till andra ryska städer längre österut. Där kom de ofta i bråk med invånarna, som var fientligt inställd mot svenskarna. Hela tiden var karolinerna beroende av de ryska myndigheternas godtycke för att överleva. Om de kunde betala mutor klarade de sig lite bättre.

Två städer där det fanns svenska fångar var Sviyajsk och Kazan. Där gjorde desperata svenska officerare uppror 1711. Planen var att döda kommendanten, göra sig fria och tåga till Polen. Men det hela misslyckades, flera avrättades, andra kastades i fängelse.

De övriga deporterades till Sibirien. En plats de bara kände till genom oroväckande hörsägner.

Snart fick de sällskap även av andra svenskar, som tsaren ville ha iväg så långt bort från Moskva som möjligt. Han var förstås rädd för fler sammansvärjningar.

Många dog under vägen, av sjukdomar och misshandel och hunger. Ibland vräkte regnet ner över dem i veckor. Men de flesta tog sig ändå fram. Åberg nämner namn som Brummer, Richter, Marqvard, Cronman, Dufving, Sträng, Kagg, Sparre, Stierncrantz, von Göben. Män, kvinnor och barn.

Alla dessa hamnade i Tobolsk där livet inte var så lätt. Ibland blev det upplopp, speciellt när någon eldsvåda brutit ut i staden. Fångarna blev beskyllda för att ha vållat den, kanske av upprorsvilja. Flera svenskar dödades när folk gick man ur huse för att straffa dem. Folkmassan, skriver Åberg, ”upphetsades av personer som sprang runt och uppmanade de andra att slå ihjäl ’främlingarna, fångar som kom utifrån och inte förstod deras seder och deras språk”.

Så intressant att läsa de här raderna dessa dagar då människor från andra delar av världen tågar genom Europa för att hitta en plats att överleva på. Förvisso inte deporterade i egentlig mening, utan av annat tvång. Och hur de ibland utsätts för ondska och hetsjakt för att de är främmande. Denna gång var det svenskar med namn som Sträng, Kagg och Brummer.

Rädslan för det främmande lever sitt eget liv, liksom kriget. Den blossar upp gång på gång, rakt genom historien. Den göds ju av sig själv.

Men Åberg berättar också att de inträffade ”glädjande ting” där i Sibirien. Ryssar beskyddade svenskar i sin närhet och satte hänglås för deras dörrar för att hindra huliganerna att ta sig in. Guvernören Gagarin hjälpte också till. Han anställde karoliner i sin tjänst och visade ”frikostighet mot dem alla”. Stämningen blev bättre.

 

 

0 kommentarer

Lägg till din →

Lämna ett svar