Jag – en historiens fiende

Att vara historiejournalist är inget att skryta med. Det insåg jag förstås redan innan Antony Beevor utnämnde oss till HISTORIENS FIENDER, men det känns ju lite extra nu. Här springer vi omkring och rafsar runt i det förflutna och river åt oss godbitar som de riktiga historikerna grävt fram under åratal av surt förvärvade arkivstudier. Sätter ihop dem till en förvisso aptitlig men tunn soppa som vi förför folket med…

Beevor uttalade sig på litteraturfestivalen i Hay-on-Wye för ett tag sen. Han menade att journalistikens intresse för historia leder till en felaktig och kanske allt för underhållningsbetonad historieskrivning. Vi plockar ut russinen ur kakan men struntar i helheten.

Nu tror jag kanske att vi behövs båda två, både han och jag så att säga. Men jag vill ju inte vara magsur utan unnar storsint historikerna den position i offentligheten de erövrat det senaste decenniet. Några av dem vågade sig ut i begriplighetens ljus för så där en femton tjugo år sedan och nu kan de skörda frukterna. De får sitta i TV-sofforna och betraktas ändå som seriösa.

Dessutom kan de faktiskt (kanske lite otippat) bli utsedda till sexobjekt. Den brittiske historikern Niall Ferguson kallades nyligen för ”sex pot”, sexbomb, i Daily Mail. (Gå in på niall.ferguson.com och döm själv, rätt eller fel. Hemsidan utstrålar hursomhelst en hel del självförtroende och manlig pondus.)

Kanske har Ferguson erövrat epitetet efter att han lämnat sin fru för den coola politikern och islamkritikern Ayaan Hirsi Ali?

Rysslandsexperten Orlando Figes (De som viskade) försökte sig på en lite tristare (gen)väg till berömmelsen. Enligt History Todays senaste ledare har Figes ägnat sig åt snaskig privatreklam på internetbokhandeln Amazons sajt. Där har han skrivit hyllande recensioner av sina egna böcker och samtidigt passat på att svärta ner kritiska kollegor.

Även historiker kan vara historiens fiender, tänker jag skadeglatt…

0 kommentarer

Lägg till din →

Lämna ett svar