Lottarörelsen – en historik i tio korta avsnitt

Original-lottan.

Del 1. De svenska lottorna gjorde en stor insats under beredskapstiden. Det är faktiskt märkligt att vi inte har större kunskap om dem. Lottorna inspirerades av den finländska Lotta Svärd-organisationen, grundad 1920. Den var till för kvinnor som ville engagera sig i det finska försvaret. Namnet hämtades från J L Runebergs nationalromantiska diktböcker Fänrik Ståls sägner, som handlar om kriget mot Ryssland 1808-09. Ett krig som slutade med att Sverige förlorade hela Finland till Ryssland.

En av huvudpersonerna i den långa dikten är Lotta Svärd, som var marketenterska i den svensk-finska armén. Hon sålde mat, dryck (brännvin) och tobak till soldaterna. Det är hon som är avbildad här, som ung när hon drar ut i krig tillsammans med sin man, soldaten Svärd. Armén var allt för Lotta, hon hade inget annat liv och i den romantiska dikten älskar och hyllar soldaterna henne. Kanske inte så konstigt att hon fick ge namn åt en kvinnlig paramilitär rörelse?

Armélottor.

Del 2. De första åren var de svenska lottorna en del av landstormen. De kallades inte lottor då, utan landstormskvinnor. Landstormen bestod av äldre värnpliktiga (vilket betydde över ungefär 30) som till exempel hade till uppgift att bevaka Sveriges gränser. Kvinnorna på bilden tillhörde Linköpingskåren och deras viktigaste uppgift var att samla in pengar till landstormsmännen. De ansåg alltså inte att de behövde pengar till sin egen utbildning.

Många av de tidiga lottorna kom ur överklassen och var inte väl sedda av de som kämpade för arbetarnas sak. Hur kunde de tycka att man skulle lägga pengar på försvaret, när många människor hade svårt att få ihop mat för dagen, undrade de.

Del 3. En viktig uppgift för lottorna (och för det svenska försvaret i stort) under kriget 1939–1945 var luftbevakningen. Flyget var en relativt ny och hotfull försvarsgren. Redan innan konflikten bröt ut kom det förslag om att kvinnor skulle kunna jobba vid bevakningscentralerna runt om i Sverige, men beslutet dröjde. Uppdraget ansågs för farligt och för militäriskt för att passa kvinnor, tyckte myndigheterna. Inställningen förändrades när allt mer personal krävdes för den viktiga spaningen mot fientligt flyg. Nu ville försvaret ha loss män för annat, fysiskt tyngre, arbete. När man annonserade 1940 efter frivilliga blev gensvaret stort, både hos kvinnor och män.

Snart var en tredjedel av luftbevakningspersonalen kvinnor. Även kvinnor kände att de ville ta ansvar och göra något i oroliga tider

Del 4. Den här värvningsaffischen riktar sig till svenska kvinnor under andra världskriget. Den påminner mycket om de många liknande som producerades i de krigförande länderna under andra världskriget. Hade Sverige dragits in i striderna kanske vi haft separata frivilligkårer för flottan, armén och flygvapnet? Nu blev lottakåren en paraplyorganisation för kvinnliga frivilliga inom såväl armén som marinen och flygvapnet.

Del 5. Tyra Wadner räknas som Sveriges första lotta. Det var hon som 1924 gjorde ett studiebesök hos finländska lottor som lagade mat åt skyddskårister (ett slags hemvärn som hade sin grund i den vita sidans styrkor under inbördeskriget). Imponerad beslöt Wadner att starta en liknande rörelse i Sverige. Den första kåren kom till i Stockholm och samlade alltså (ironiskt nog) in pengar så att lottornas manliga kollegor i Landstormen kunde utbilda sig till officerare. Sin egen utbildning och utveckling funderade de tidiga lottorna inte på. De höll sig inom den vedertagna kvinnorollens gränser.

Del 6. Så här fint kunde lottakårens utveckling beskrivas 1930. Den förgrenades ut från Tyra Wadners Stockholmsgrupp som bildats sex år tidigare. 1930 hölls det första riksmötet, med medlemmar från hela landet. Undrar vad de diskuterade? Alldeles säkert kände de kriget närma sig. Pratade de politik eller undvek de brännande ämnen? Vid den här tiden hade många ännu föreställningen att den kvinnliga frivilligkåren faktiskt skulle lösas upp om ett krig bröt ut. Då skulle de lämna över till de verkliga aktörerna, männen.

Del 7. Kokvagnen – kanske kan vi kalla den kårens hjärta? Eller mage! Den fyllde många soldatmagar iallafall. Under 1930-talet var utspisning vid fälttjänstövningar lottornas kanske viktigaste uppgift. Då var de i tjänst nästan dygnet runt för att bre smörgåsar, koka korv och kaffe. Billottor körde mellan beredningsplatser och utspisningsställen. Allt arbete utfördes helt utan ersättning, som så mycket av kvinnors arbete har gjort. När förslag kom om att de skulle ta betalt röstades det ner. Man ville vara en ideell organisation som byggde på ett kall.

Kokvagn modell 1916.

Del 8. Det var egentligen först 1939, när marinlottorna tillkom, som landstormskvinnoföreningarna började kallad lottakårer. Medlemmarna hade ju inte längre bara uppdrag knutna till armén, därför blev namnanknytningen till landstormen missvisande.

Med krigets utbrott förstod lottorna – och allmänheten – att de skulle få betydligt fler och mer omfattande uppdrag och knytas tydligare till militären. För att kunna utföra sitt arbete kontinuerligt i skarpt länge ansåg många lottor att de behövde få betalt. Att jobba ideellt på kvällar och helger fungerade inte krig. Militären slog ifrån sig – var skulle pengarna komma ifrån? – men efter mycket diskuterande bestämdes till slut att lottorna skulle få tre kronor per arbetsdag i ersättning.

Finländska barn anländer till Sverige – utan sina föräldrar.

Del 9. Både under och efter andra världskriget arbetade lottorna mycket med flyktingar, med barntransporter från det krigshärjade Finland och med fångutväxlingar. Många finska barn kom till Haparanda station, ensamma med en adresslapp runt halsen. Andra kom med båt eller flyg. Lottorna tog hand om dem, ordnade mat och sjukvård och följde dem  till deras nya okända tillvaro i svenska hem. Reste de med tåg fanns en lotta med i varje vagn. När de passerat gränsen till Sverige kunde mörkläggningsgardinerna dras ifrån fönstren.

Del 10. 1944 fick en grupp blivande luftbevakningschefer inom lottakåren vapenutbildning vid Svea livgarde (se nedan). Beslutet att en del lottor skulle få använda vapen var kontroversiellt. Det bestämdes att vapnen endast fick lov att brukas i självförsvar. I Finland, såväl under vinterkriget som under fortsättningskriget, var lottorna helt förbjudna att bära och använda vapen.

Kontroversiell utbildning.

 

 

Posted in Blogg, Kvinnor i strid | Tagged , , | Leave a comment

Tyska kvinnor under andra världskriget – 11 korta lektioner

Tyskland under andra världskriget är som alla vet ett ganska vanligt tema i historiehyllan (obs underdrift) men inte när det gäller kvinnornas roll i krigsmakten. Vad vet vi om dem egentligen?
Den här serien är hämtad från mitt instagramkonto @warladies

En perfekt tysk mor?

Del 1.
Inte i något annat land var skillnaden mellan ideal och praktik när det gäller kvinnors roll i militären så stor som i Nazityskland under andra världskriget. För Adolf Hitler var det viktigt att till varje pris hålla kvinnorna kvar i hemmen där de skulle upprätthålla ordning och trygghet på hemmafronten och föda nya ariska medborgare till det expanderande riket. Det betydde inte att kvinnor inte var viktiga för kriget, tvärtom – kriget kunde inte vinnas utan deras insats som mödrar, självuppoffrande soldathustrur och väntande kärestor. I ett tal 1934 sa Hitler angående kvinnorna: ”Varje barn hon sätter till världen är en strid, en strid som hon utkämpar för sitt folks existens…” Så såg idealet ut alltså. Men verkligheten var en annan.

Del 2.
Den nazistiska ungdomsorganisationen Hitlerjugend är ju väl känd, men dess kvinnliga del är mindre omskriven. Den var minst lika viktig när det gäller inskolning till den nazistiska ideologin. Bund Deutscher Mädel startade 1930 och var efter 1933 den enda tillåtna organisationen för flickor i Tyskland. Efter 1936 var det mer eller mindre tvång för flickor över tio att gå med i BDM, fast de måste vara etniska tyskar och inte bära på några ärftliga sjukdomar.

Verksamheten i BDM handlade knappast om att göra dem till några våp: flickorna skulle uttryckligen se män som ”kamrater” och inte ”idoler”, och på programmet stod fysisk aktivitet och strapatser i naturen. Kanske var poängterandet av styrka det som lockade så många? Fast i slutändan handlade träningen inte om att de skulle bli soldater eller scoutledare utan om att förbereda den för deras viktigaste uppgift: moderskapet. Att detta uppgraderades till något nationellt viktigt, ja till en försvarsuppgift, var nog också en attraktiv tanke för många flickor och kvinnor. Det fick dem att känna sig speciella, oumbärliga.

Del 3.
”Arbeitsmaiden” kallades kvinnorna som utförde frivilligt arbete åt det tyska ”fäderneslandet” efter att nazisterna infört en så kallad arbetstjänstlag 1935. För unga män betydde lagen obligatorisk mönstring för krigsmakten, men kvinnor kunde fram till 1939 välja om de ville engagera sig eller inte. Om de önskade läsa på universitet måste de dock först klara av sex månaders arbetstjänst innan de kunde skriva in sig. Kvinnor med universitetsutbildning var ingen prioriterad grupp i Nazityskland. Typiska kvinnojobb fanns inom jordbruket men också i familjer där Arbeitsmaiden tog hand om barn och äldre.

Efter 1939 kom Arbeitsmaiden allt mer att engageras i det militära. Det var en omstridd utveckling eftersom den gick på tvärs mot det nazistiska idealet om vad en kvinna borde vara och göra. Ändå finns det en militär underton i många av nazisternas kvinnobilder. Som om barnafödande, hushållsarbete och lantbruk egentligen var militära handlingar, utförda i kamp mot en imaginär fiende.

Del 4.
I sina valtal på 1920-talet skröt den blivande diktatorn Hitler att om han kom till makten skulle han lyfta ut 800 000 kvinnor ur arbetslivet och placera dem i hemmen. Med detta budskap blev han alltså framröstad. Partiet kom senare att införa olika ”reformer” som bland annat gjorde att antalet kvinnliga studenter sjönk med 60 procent. Kvinnor skulle inte utbilda sig och arbeta, de skulle föda och ta hand om barn. Men nazisterna talade med kluven tunga. När Tyskland rustade upp och gick i krig kunde man inte avvara kvinnorna i den expanderande industrin. Istället för att minska ökade den kvinnliga arbetsstyrkan med 50 procent mellan 1933 och 1939. Krigets praktik vann över idealen.
Bilden är från 1944.

Tyska Röda korset var knutet till NSDAP.

Del 5.
Det tyska Röda korset var under andra världskriget en del av nazistpartiet. Redan 1933 förklarade inrikesministern: ”Tillsammans med nationen är Röda korset redo att anförtro all sin styrka åt vår ledares, Adolf Hitlers, höga mål.” Judiska medlemmar rensades ut, nazisthälsningen blev officiell. Totalt under kriget verkade 400 000 kvinnor som sjukvårdare i tyska Röda korset. Organisationen tvångsupplöstes 1945.

Del 6.
Minst en halv miljon tyskor tjänstgjorde i armén som ”Wehrmachtshelferinnen” under andra världskriget. De var kontorister, tekniker, telegrafister och vanliga arbetare, både i Tyskland och i ockuperade områden. Många av dem upplevde en stor frihet och gemenskap under kriget, då de kom bort från övervakande föräldrar och andra vardagliga gemenskaper. Andra klagade på sexism inom militären. De påpekade att soldater och officerare var odisciplinerade och behandlade kvinnliga kollegor som ”byten”. Kvinnorna i armén hade aldrig militär status, vilket betydde sämre lön och villkor än männen – även om de ibland hade samma uppgifter.

Del 7.
De enda kvinnor i den tyska krigsmakten som hade militär status var de som tjänstgjorde i luftvärnet. (De bekämpade alltså fientligt flyg vid luftvärnskanonerna.) 160 000 tyskor tjänstgjorde vid sådana anläggningar vilket i praktiken betydde att de skötte det mesta av det tyska luftvärnet både i hemlandet och på ockuperad mark.

En sak fick kvinnorna dock inte utföra: själva avfyrningen av kanonen. Det ansågs för kontroversiellt att kvinnor skulle skjuta för att döda. (Reglerna var likadana i Storbritannien, där också många kvinnor tjänstgjorde i luftvärnet.)

SS-Helferinnen.

Del 8.
5 000 tyska kvinnor tjänstgjorde som frivilliga så kallade Helferinnen i SS (den paramilitära elitkåren Schutzstaffel). De kom ofta från övre medelklass och aristokrati – men i slutet av kriget rekryterades även ur andra samhällsklasser. Representanter för nazistiska kvinnoorganisationer gick då ut och uppmanade kvinnor att aktivt hjälpa till i krigsarbetet. Läget var desperat, ansåg de, och inom SS accepterades nu även kvinnor under längden 1,65 (som tidigare varit gränsen). SS-Helferinnen arbetade ofta inom radiokommunikation, men det var också ur denna grupp som vakterna till förintelselägren hämtades.

Vem var de? Vad tänkte de?

Del 9.
Det fanns mycket rädsla och oro (och fördomar) kring kvinnors uppträdande i den tyska krigsmakten. Därför skrevs det regler om hur de skulle uppträda när de rörde sig i offentligheten. Att röka och dricka var absolut förbjudet, men också att sminka sig och bära smycken. ”Lösaktiga” kvinnor skickades hem direkt. ”Die Helferinnen” hamnade i en svår position, då de absolut inte fick verka manhaftiga, men inte heller alltför feminina eller sexuella. Samma regelverk tillämpades för övrigt i alla de krigförande nationerna, utom möjligen i Sovjetunionen.

Kvinnorna på bilden tjänstgjorde inom flygvapnet. Jag undrar varför en av dem räcker ut tungan?

De såg inte ut som monster.

Del 10.
Omkring 3 500 SS-kvinnor arbetade som vakter i koncentrationslägren. De kom ofta från lägre medelklass och kunde ha olika yrkesbakgrunder och åldrar. Kvinnorna på bilden tjänstgjorde i Ravensbrück i Tyskland, där de flesta fångarna var kvinnor. När lägren befriades vid krigsslutet sköts en del kvinnliga vakter direkt av sovjetiska trupper. Resten tillfångatogs men många släpptes efter ett tag. Som kvinnor sågs de inte lika ansvariga för illdåden som männen. Några hamnade dock i de stora rättegångarna, t ex i Nürnberg, varefter vissa avrättades genom hängning.

Tyskt hatobjekt.

Del 11.
Kvinnor som denna – soldater i den sovjetiska Röda armén – var hatade av nazisterna. De kallade dem för ”Flintenweiber”, gevärskvinnor, och framhöll dem som avskräckande exempel. Under striderna togs ryskorna sällan till fånga utan avrättades direkt, ofta i samband med tortyr och skändning. Fotografierna av avrättningarna och de döda kropparna spreds som propaganda. Ändå hade den tyska militärledningen i slutet av kriget för avsikt att kopiera dem. Den beslöt då att kvinnor skulle kunna ingå i de gerillatrupper man planerade att sätta upp enligt den så kallade Werwolfplanen. Men planen hann aldrig sättas i verket innan kriget tog slut.

Man beräknar att ungefär 25 000 tyska kvinnliga krigsdeltagare togs till fånga av Röda armén i samband med krigsslutet. Knappt 6 000 överlevde.

 

 

 

 

Posted in Blogg, Kvinnor i strid | Tagged , , , | Leave a comment

Kvinnorna i franska revolutionen – 10 lektioner

Den här serien om franska revolutionen är hämtad från mitt instagramkonto @warladies Följ mig gärna där!

Kvinnornas marsch till Versailles
Mot Versailles.

LEKTION 1

Kvinnornas marsch till Versailles.

Marschen i oktober 1789 har blivit närmast ikonisk som symbol för den tidiga revolutionen. Den började som ett upprop för bröd och samlade hundratals unga och äldre arbetarkvinnor – hungriga och förbannade – som gemensamt tågade mot slottet i Versailles där kungaparet befann sig. Kvinnorna var beväpnade med hötjugor, knivar och musköter. De släpade med sig två kanoner men saknade ammunition… Kanske hade de hoppats få tag i det längs vägen?

Frankrike var vid den här tiden utarmat av flera krig, bland annat på andra sidan Atlanten, i Amerika. Kungen hade låtit höja skatterna för det stora flertalet – bönder och arbetare – vilket gjort människor arga. Och hungriga. Att det var kvinnorna som gick i bräschen var inte så konstigt, eftersom det var de som skulle se till att det stod mat på bordet till barn och familjer.

Väl framme i Versailles efter den två mil långa marschen tog sig kvinnor och män in på slottet, dödade ett par soldater ur kungens livgarde (deras huvuden spetsades på pikar som de upproriska i triumf bar med sig tillbaka till Paris). Kungen och drottningen tvingades också följa med och sattes så småningom i husarrest. Revolutionen var på allvar igång. I dess tidiga skede närde kvinnor stora förhoppningar, det fanns en berusning i luften, många hoppades på allvar att ett nytt samhälle var på väg att byggas och att det skulle inkludera män och kvinnor på lika villkor. Så blev det inte riktigt.

LEKTION 2

Bellonas amasoner.

A call to arms.
A call to arms.

Samma dag som revolutionen startade, den 14 juli 1789 (med stormningen av fästningen Bastiljen) började det cirkulera flygblad i Paris som uppmanade kvinnor att ta värvning i en grupp kallad ”Bellonas amasoner”. Det var en fiktiv bataljon av kvinnliga soldater som aldrig blev verklighet men som visar att kvinnor i högsta grad var delaktiga i resningen och att många var beredda att ta till vapen. Ett par år senare bildades ett kvinnligt garde i staden Pérouges som kallade sig ”Bellonas garde”. (Bellona var en antik krigsgudinna). Överhuvudtaget hade den tidiga revolutionära feminismen ett militärt fokus som ofta glömts bort av historieskrivningen. Det skulle bryskt avvisas år 1793 då de hårdföra jakobinerna tog över makten.

Affischer och flygblad om kvinnliga amasoner förekom även under senare revolutioner i Frankrike – den här är från 1830.

LEKTION 3

Claire Lacombe.

Innan revolutionen startade var Claire Lacombe kringresande skådespelare. Hon beslöt sig omedelbart för att ansluta sig till de upproriska. Lacombe tillhörde en grupp feminister som drev frågan om att kvinnor skulle få rätt att beväpna sig i en orolig och farlig tid. (En annan viktig person i den här gruppen var Pauline Léon.) De hoppades få lära sig vapenexercis på Marsfältet och på så sätt kunna ta makten i egna händer istället för att vänta på att någon annan skulle försvara dem. (Ganska rimligt under rådande förhållanden kan jag tycka.) Svaret från de lagstiftande männen blev NEJ. När en lag om allmän värnplikt kom 1793 hänvisades kvinnor till att sy tält medan männen tog hand om vapnen. Lacombe fängslades 1794 men släpptes  ett år senare. Hon klarade iallafall livhanken, till skillnad från Olympe de Gouges (se nedan). Vad som hände Lacombe senare i livet är okänt.

LEKTION 4

Den frygiska mössan.

"Le bonnet rouge".
”Le bonnet rouge”.

Den röd yllemössan, gärna med kokard i trikolorens färger, bars av de mer hårdföra revolutionärerna främst under revolutionens andra del. Mössan, le bonnet rouge, hade ända sedan antiken varit en frihetssymbol – då bars den av frigivna slavar i romarriket som ville visa sin nya status.

I Frankrike användes den till exempel av de aktivister som grundade Sällskapet för revolutionära kvinnor år 1793. Dessa kvinnor sågs som hjältar av en del fransyskor, medan andra var rädda för dem. Sällskapet krävde att alla kvinnor skulle bära en kokard på sina kläder för att visa att de inte stod på motståndarnas, kontrarevolutionärernas, sida. Hoten ledde till bråk med andra, fattigare, kvinnor som inte visste hur de skulle ha råd att köpa rosetter när de inte hade pengar till bröd. Det var en relevant fråga.

Som under alla revolutioner innebar den franska omvälvningen ett hopp om jämlikhet för kvinnorna, men de kom till stor del att grusas.

LEKTION 5

Marianne.

Friheten.
Friheten.

En inspiration till nationalsymbolen ”Marianne” (kanske mest känd från en bild av Delacroix från 1830) var den här målningen av Jean Michel Moreau från 1770-talet. Kvinnan i antik romersk dräkt har den frygiska mössan – symbolen för frihet – på sitt spjut. En ”frihetsgudinna” alltså, som några år senare, 1792, fick ersätta kungen som symbol för den nya republiken. Att en kvinna fick ta en mans plats som personifikation av nationen var nytt och omvälvande. Men samtidigt med detta var det som om de RIKTIGA kvinnorna fasades ut ur det politiska livet, som om de inte längre behövdes. Deras föreningar och klubbar förbjöds, ja de förbjöds att överhuvudtaget organisera sig politiskt. De fick ingen rösträtt i republiken Frankrike där enbart män omfattades av det nya tjusiga begreppet ”medborgare”. I slutet av revolutionen steg alltså den allegoriska Marianne fram och tog de politiska, kämpande kvinnornas plats. Hon stod på en piedestal och kunde beundras, men inte i grunden påverka något.

LEKTION 6

Olympe de Gouges.

En extremt viktig person som borde ha en framträdande plats i alla läroböcker om europeisk historia. Författaren och aktivisten de Gouges skrev 1792 det banbrytande men utopiska manifestet ”Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter” som ett svar på ”Förklaringen om människornas och medborgarnas rättigheter” som visade sig inte gälla alla människor utan enbart vita män. De Gouge engagerade sig både för kvinnors och slavars politiska och sociala frihet, bland annat skrev hon en pjäs om slaveriet som förbjöds av de franska myndigheterna.

Hon verkade i en tid när mycket stod på spel för kvinnor och det under en tid tycktes som om en förändring skulle ske i samhället. Men den kom på skam. Sista paragrafen i de Gouges deklaration löd: ”kvinnan har rätt att bestiga schavotten. Då ska hon också ha rätt att bestiga talarstolen”. Olympe de Gouges avrättades den 3 november 1793. Samtidigt förbjöds alla kvinnoorganisationer. Längre än så kom inte den fantastiska revolutionen – det finns mycket kvar att göra.

LEKTION 7

Charlotte Corday och mordet på Marat.

Marat mördas i badkaret.
Marat mördas i badkaret.

Idag har väl ”franska revolutionen” blivit nån sorts skolboksbegrepp, det representerar ett abstrakt historiskt skede för länge sen när folk gjorde uppror, tågade omkring med hötjugor och skickade varandra till giljotinen. Där Marie Antoinette levde lyxliv medan andra svalt. Men franska revolutionen var VERKLIGHET, en våldsam tid av rädsla och oöverblickbarhet och både solidaritet och grymhet. Människor levde mitt i det där, utan att ha facit. Revolutionen visade människor från sin bästa sida, men också från sin sämsta.

Charlotte Corday från Normandie var en av dem som försökte gripa in i historien i tron att hon kunde förändra den genom att döda en specifik människa. Det kunde hon inte, däremot gick hon själv till historien. Corday stack ihjäl Jean Paul Marat när han låg i badet (det gjorde han ofta eftersom han hade en hudåkomma som lindrades av hett vatten). Marat var en av terrorns och skräckväldets företrädare och Corday såg honom som en svikare av revolutionens tidiga, demokratiska ideal. Corday greps omedelbart och giljotinerades, men visade aldrig någon ånger. Hon sa att hon bara hade gjort sin plikt.

LEKTION 8

Marie Antoinette.

Drottningen.
Drottningen.

Även om hon var rik, privilegierad och bortskämd som få var hennes liv så fruktansvärt sorgligt. Ännu ett barn själv skickades den blivande drottningen från hemmet i Österrike för att gifta sig med den franske kronprinsen. Väl där växte avskyn mot henne snabbt: varför fann hon sig inte i hovritualerna, varför rymde hon hela tiden till sitt lustslott Trianon, och framförallt, varför fick hon inga barn? Det var ju en prinsessas och drottnings viktigaste uppgift. När revolutionen börjar glöda var det främst Marie Antoinette som fick klä skott för fransmännens uppdämda hat mot överheten. Hon kallades för ”den utländska skökan” och en mytbildning skapades kring henne där hon anklagades för incest och alla möjliga perversioner. Det sades att hon var prostituerad och drev bordell i sin våning. Den intellektuella Germaine de Staël försökte försvara henne (även om de Staël i grunden inte hade något till övers för kungaparets världsfrånvända liv). Men Madame de Staël förstod att ilskan var felriktad: snarare än att kasta en enskild kvinna i rännstenen var det strukturerna, klassamhället som måste attackeras.

Det hjälpte inte. När Marie Antoinette halshöggs i oktober 1793 hurrade folkmassan och skrek ”Leve revolutionen”. Hennes make och två av barnen var redan döda, det tredje skulle dö av vanvård i fångenskap.

LEKTION 9

Vendéeupproret.

Romantiserad Bordereau.
Romantiserad Bordereau.

Revolten i Vendée 1793 vände sig MOT revolutionen och dess angrepp på kyrkan, kungahuset och på vanliga fattigbönders liv. Den spred sig snabbt från provinsen i västra Frankrike och utvecklade sig till ett inbördeskrig. En av de som deltog var Renée Bordereau som gav sig ut i kriget efter att hennes far och många andra släktingar dödats av revolutionärerna. Hon gav senare ut sina memoarer – dikterade eftersom Bordereau varken kunde läsa eller skriva. Kortfattade men läsvärda visar de att franska revolutionen, som alla revolutioner, inte endast var en kamp mellan ont och gott, svart och vitt, utan betydligt mer komplex. I Vendée slaktades tusentals människor av republikanerna eftersom de ansågs vara motståndare till revolutionen. I sin bok beskriver Bordereau horribla övergrepp som gör henne så rasande att hon vid ett tillfälle dödar en soldat med sina bara händer. När upproret efter flera år till slut var nerslaget hade 150 000 militärer och civila dödats.

LEKTION 10

Lagen och rösträtten.

Republikansk kvinnoklubb.
Republikansk kvinnoklubb.

1804 lät Napoleon kröna sig själv till kejsare. Den kortlivade republiken gick i graven. Det hade gått elva år sedan kvinnor förlorat rätten att engagera sig politiskt i de kvinnoklubbar som var typiska för den tidiga revolutionen. Kejsar Napoleon initierade ett ny lagverk som skulle samla ihop de i hans tycke viktigaste principerna från revolutionen: Code Napoleon. En viktig princip var jämlikhet mellan medborgare – av manligt kön vill säga. Jämställdhet mellan könen lämnades därhän. Enligt lagverket skulle kvinnan vara mannens undersåte och mannen hennes värn mot omvärlden… Kvinnor kunde straffas om de var otrogna inom äktenskapet, det riskerade inte män. Kvinnor fick inte heller rösträtt. Ironiskt nog var de franska kvinnorna – de som varit bland de första i världen att kräva rösträtt – också bland de sista att få det: 1944.

Posted in Blogg, Kvinnor i strid | Tagged , , , | Leave a comment

Könsneutral värnplikt – ett historiskt beslut

Kvinnliga soldater – redan verklighet. Foto: Förvarsmakten
Foto: Förvarsmakten.

Idag fattar riksdagen beslut om att väcka upp den vilande värnplikten igen – som då för första gången blir könsneutral. Det handlar om att få ”förbandsuppfyllning”, som Peter Hultqvist sa i morgon-TV. De frivilliga (yrkesarmén) räcker inte till. Få unga är intresserade av försvara landet, eller tycker kanske inte att det är utsatt för fara. Eller att det är deras uppgift.

Redan nästa år kommer kvinnor och män att kallas in under de svenska fanorna, för första gången.

Ur ett genushistoriskt perspektiv är det intressant och faktiskt spektakulärt – så länge vi människor fört krig har kvinnor på olika sätt och med olika (men liknande) bevekelsegrunder, uteslutits. Men för en stat som Sverige, som vill kalla sig modernt och feministiskt, är det förstås självklart att krigsmakten ska vara könsneutral. Om vi ska ha ett försvar förstås – därom kan man ju ha olika åsikter.

En efter en har nationer liksom Sverige öppnat sina krigsmakter för kvinnor – idag har till exempel få Natostater några formella hinder för kvinnor som kombattanter (man måste ju skilja på stridande befattningar och andra, stöttande, administrativa etc). I USA öppnades samtliga stridande positioner, även i specialförbanden, för kvinnor i januari 2016. Myndigheter i många länder anser helt enkelt att försvaret av en demokrati kräver en organisation som i sig  representerar en mångfald. Om försvarsmakten är uppbyggd kring en sexistisk struktur (vilket den ofta varit, och är) så skänker den statlig legitimitet åt en sådan struktur även i resten av samhället.

Det betyder dock inte att kvinnor utgör någon större numerär i världens krigsmakter – i Sverige består personalstyrkan idag av mellan tretton och sexton procent kvinnor (det finns olika uppgifter). Av officerarna är bara fem procent kvinnor, vilket är lågt ur ett europeiskt perspektiv.

Kvinnor i militären kan vara ett svårt ämne för feminister. Det har jag inte minst märkt när jag berättat om min bok Kvinnor i strid – dock kanske mer när den var på planeringsstadiet än när den var färdig. Folk har tyckt att ämnet varit lite suspekt, kanske svårt att ta i? En del menar att kvinnor som deltagit, eller deltar, i krig eller på andra sätt ingår i försvarsmakter stöttar samhällets kanske mest grundmurade patriarkala institution. De motverkar det kvinnor, och män, mest av allt behöver, fred. I den här ståndpunkten kan de, paradoxalt nog, slå följe med en del traditionella manliga försvarsivrare som när en avsky för den kvinnliga soldaten.

Liberala feminister har däremot sett öppnandet av försvaret för kvinnor som en rättighetsfråga och ett sätt att öka jämställdheten. Ytterligare andra vill problematisera könskategorierna och menar att kvinnor visst kan delta i krig, men inte just för att de är kvinnor. Och det kan man ju hålla med om. Om vi ska ha ett försvar ska det ju bestå av de mest kompetenta individerna, oavsett kön etc.

Länge var begreppet ”mänsklig säkerhet” ett viktigare begrepp än nationell säkerhet, ett antagande som bland moderna länder ledde till insikten att det behövdes fler kvinnor i försvaret. Fredsbevarande insatser kräver, menar man, att det finns kvinnor i trupperna som kan nå lokalbefolkningens kvinnor. Man hänvisade till FN:s resolution 1325, en överenskommelse från år 2000 som syftar till erkännandet av kvinnors särskilda behov av skydd i konflikter. Avsikten med den var att få världens länder att inse att det är nödvändigt att kvinnor tar del i fredsförhandlingar. Annars kan inte freden bli hållbar.

Nu verkar det gamla nationella säkerhetstänkandet ha kommit tillbaka, men med nya premisser. Kvinnor utgör hälften av medborgarna och om vi ska ha ett försvar är det rimligt att också de har en plikt – och en möjlighet – att ställa upp.

En sak som vi kan konstatera är att det under årtusenden, idealiskt sett, ansetts som mäns uppgift att försvara kvinnor och barn. Men hur väl har det  fungerat, egentligen?

 

 

Posted in Blogg, Kvinnor i strid | Tagged , , | Leave a comment

Veckans bok – Kvinnor i strid

Axess-TV om Kvinnor i strid, som kom ut september 2016. Intervjuar gör Lotta Gröning.

Anna Larsdotter har skrivit en tankeväckande bok: Kvinnor i krig. Hon hoppas att boken visar att krigföring aldrig varit en angelägenhet enbart för män. Anna Larsdotter lyfter fram några av de kvinnor genom historien som varit aktiva deltagare i krig. Kvinnor som klädde ut sig till män för att få strida, kvinnor som blev hjältar på grund av sitt mod.

Källa: Veckans bok – 2016 – Kvinnor i strid

Posted in Kvinnor i strid | Tagged , , , | Kommentarer inaktiverade för Veckans bok – Kvinnor i strid