Könsneutral värnplikt – ett historiskt beslut

Kvinnliga soldater – redan verklighet. Foto: Förvarsmakten
Foto: Förvarsmakten.

Idag fattar riksdagen beslut om att väcka upp den vilande värnplikten igen – som då för första gången blir könsneutral. Det handlar om att få ”förbandsuppfyllning”, som Peter Hultqvist sa i morgon-TV. De frivilliga (yrkesarmén) räcker inte till. Få unga är intresserade av försvara landet, eller tycker kanske inte att det är utsatt för fara. Eller att det är deras uppgift.

Redan nästa år kommer kvinnor och män att kallas in under de svenska fanorna, för första gången.

Ur ett genushistoriskt perspektiv är det intressant och faktiskt spektakulärt – så länge vi människor fört krig har kvinnor på olika sätt och med olika (men liknande) bevekelsegrunder, uteslutits. Men för en stat som Sverige, som vill kalla sig modernt och feministiskt, är det förstås självklart att krigsmakten ska vara könsneutral. Om vi ska ha ett försvar förstås – därom kan man ju ha olika åsikter.

En efter en har nationer liksom Sverige öppnat sina krigsmakter för kvinnor – idag har till exempel få Natostater några formella hinder för kvinnor som kombattanter (man måste ju skilja på stridande befattningar och andra, stöttande, administrativa etc). I USA öppnades samtliga stridande positioner, även i specialförbanden, för kvinnor i januari 2016. Myndigheter i många länder anser helt enkelt att försvaret av en demokrati kräver en organisation som i sig  representerar en mångfald. Om försvarsmakten är uppbyggd kring en sexistisk struktur (vilket den ofta varit, och är) så skänker den statlig legitimitet åt en sådan struktur även i resten av samhället.

Det betyder dock inte att kvinnor utgör någon större numerär i världens krigsmakter – i Sverige består personalstyrkan idag av mellan tretton och sexton procent kvinnor (det finns olika uppgifter). Av officerarna är bara fem procent kvinnor, vilket är lågt ur ett europeiskt perspektiv.

Kvinnor i militären kan vara ett svårt ämne för feminister. Det har jag inte minst märkt när jag berättat om min bok Kvinnor i strid – dock kanske mer när den var på planeringsstadiet än när den var färdig. Folk har tyckt att ämnet varit lite suspekt, kanske svårt att ta i? En del menar att kvinnor som deltagit, eller deltar, i krig eller på andra sätt ingår i försvarsmakter stöttar samhällets kanske mest grundmurade patriarkala institution. De motverkar det kvinnor, och män, mest av allt behöver, fred. I den här ståndpunkten kan de, paradoxalt nog, slå följe med en del traditionella manliga försvarsivrare som när en avsky för den kvinnliga soldaten.

Liberala feminister har däremot sett öppnandet av försvaret för kvinnor som en rättighetsfråga och ett sätt att öka jämställdheten. Ytterligare andra vill problematisera könskategorierna och menar att kvinnor visst kan delta i krig, men inte just för att de är kvinnor. Och det kan man ju hålla med om. Om vi ska ha ett försvar ska det ju bestå av de mest kompetenta individerna, oavsett kön etc.

Länge var begreppet ”mänsklig säkerhet” ett viktigare begrepp än nationell säkerhet, ett antagande som bland moderna länder ledde till insikten att det behövdes fler kvinnor i försvaret. Fredsbevarande insatser kräver, menar man, att det finns kvinnor i trupperna som kan nå lokalbefolkningens kvinnor. Man hänvisade till FN:s resolution 1325, en överenskommelse från år 2000 som syftar till erkännandet av kvinnors särskilda behov av skydd i konflikter. Avsikten med den var att få världens länder att inse att det är nödvändigt att kvinnor tar del i fredsförhandlingar. Annars kan inte freden bli hållbar.

Nu verkar det gamla nationella säkerhetstänkandet ha kommit tillbaka, men med nya premisser. Kvinnor utgör hälften av medborgarna och om vi ska ha ett försvar är det rimligt att också de har en plikt – och en möjlighet – att ställa upp.

En sak som vi kan konstatera är att det under årtusenden, idealiskt sett, ansetts som mäns uppgift att försvara kvinnor och barn. Men hur väl har det  fungerat, egentligen?

 

 

Posted in Blogg, Kvinnor i strid | Tagged , , | Leave a comment

Veckans bok – Kvinnor i strid

Axess-TV om Kvinnor i strid, som kom ut september 2016. Intervjuar gör Lotta Gröning.

Anna Larsdotter har skrivit en tankeväckande bok: Kvinnor i krig. Hon hoppas att boken visar att krigföring aldrig varit en angelägenhet enbart för män. Anna Larsdotter lyfter fram några av de kvinnor genom historien som varit aktiva deltagare i krig. Kvinnor som klädde ut sig till män för att få strida, kvinnor som blev hjältar på grund av sitt mod.

Källa: Veckans bok – 2016 – Kvinnor i strid

Posted in Kvinnor i strid | Tagged , , , | Kommentarer inaktiverade för Veckans bok – Kvinnor i strid

Suffragetternas kamp var otrolig

Aktivister: Annie Briggs, Lillian Forrester och Evelyn Manesta.
Aktivister och feminister. Annie Briggs, Lillian Forrester och Evelyn Manesta står i mitten.

Jag kan inte upphöra att fascineras över de engelska suffragetterna. Det här att de inte bara pratade utan också handlade. Deeds not words, som Emmeline Pankhurst uppmanade sina anhängare. Och det ofta på ett våldsamt sätt. Det är nästan otroligt, tänker jag, att de attackerade byggnader med gatstenar, satte eld på dem, att de hällde bläck i brevlådor och gjorde våldsamt motstånd när de greps. Även om jag inte vill försvara våldet (t ex bränderna) så förtjänar dessa kvinnor historisk respekt och långa kapitel i historieböckerna. Att de genomförde detta, för hundra år sedan. De påminner om det faktum att kvinnor utgör halva jordens befolkning och att vi borde kunna skapa ett annat samhälle, om vi bestämmer oss.

Emmeline Pankhurst försvarade den militanta rösträttsrörelsen med orden:

It is a duty that every woman will owe to her conscience and self-respect, to other women who are less fortunate than she is herself, and to all those who are to come after her. Take your share in manifesting in a practical manner, your indignation at the betrayal of our cause.

I åratal hade suffragetterna tystats och skrattats åt  under sin kampanj för rösträtt. När de ville debattera jämställdhetsfrågor i parlamentet såg manliga ledamöter till att prata så länge att tiden tog slut och kvinnornas inlägg ”inte hanns med”.

Att de till slut tog till våldsmetoder är inte konstigt. Snarare är det märkligt att det inte hänt, eller händer, oftare.

De engelska suffragetterna attackerade också konst som de ansåg vara kvinnofientlig. Inte bara för att den gav en förminskande bild av kvinnor utan för att dess förljugenhet stack i ögonen i en tid när kvinnor slets ut av arbete och sjukdom och brist på de mest basala ekonomiska och politiska rättigheter. Män målade vackra madonnor, satte kvinnor på piedestal, men såg aldrig verkligheten omkring sig, hur kvinnor kämpade och led, hur de gick under.

Attackerad konst: Last watch of hero and Captive av Frederic Leighton.
Attackerad konst: Last watch of Hero and Captive av Frederic Leighton.

Första gången ett sådant här attentat utfördes var i april 1913. Då gick tre kvinnor till attack mot ett antal konstverk på Manchester Art Gallery. Strax innan stängningsdags slog de sönder glasen som skyddade målningarna. Även om deras intention inte var att skada själva konsten så blev det resultatet. Bland verken fanns konst av John Everett Millais och Dante Gabriel Rossetti.

De tre kvinnorna: Annie Briggs, Lillian Forrester och Evelyn Manesta drogs inför domstol och två av dem dömdes till fängelse. De bevakades därefter i hemlighet av polisen.

1918 fick kvinnor rösta i parlamentsvalet för första gången. Men bara om de hade fyllt trettio. Inte förrän 1928 fick även kvinnor mellan tjugoett och trettio rösträtt.

Posted in Blogg | Tagged , | Leave a comment

Nu trycks Kvinnor i strid

Kvinnor i strid, ny bok av Anna Larsdotter

Efter en sommar när jag inte gjort något annat än skrivit och läst (förutom att gå ut med valpen) är boken om kvinnor och krig klar.

Om jag hade haft tio år på mig skulle jag har kunnat skriva ett tiobandsverk. Nu blev det bara en bok, en liten första ingång till detta gigantiska och intressanta ämne.

När man byter perspektiv, från att se kvinnor som offer till aktörer i krig så öppnar sig en ny värld som varit fantastisk att utforska.

Visst är omslaget fint? Det är gjort av Miroslav Sokcic.

Posted in Kvinnor i strid | Tagged , , | Leave a comment

Jo, kvinnorna kunde också lida av PTSD

home before morning2Jag har just läst ut den här boken: Lynda van Devanters Home before morning, från 1983. Van Devanter var sjuksköterska i Vietnam år 1970, boken skrev hon för att bearbeta sina upplevelser. Den blev en bästsäljare – men också mycket kritiserad. Många hade svårt att ta in delar av det hon skrev, fakta som var långt ifrån den heroiserande bilden av militär sjukvårdspersonal. I Lyndas team söp man och rökte på, festade helt enkelt, för att klara av de långa tunga arbetspassen.

Helikopter efter helikopter som kom in med sårade soldater, ibland bara stympade paket…

Från min synvinkel, då jag ju skriver om kvinnors deltagande i krig, är det mest intressanta hur osynliggjorda dessa kvinnor blev när de mönstrade av. Ingen brydde sig om hur de mådde, fysiskt eller psykiskt. Veteransjukvården var helt inriktad på män, på dessa centraler fanns inte ens gynekologer. Och om det tog tid att förstå att de manliga soldaterna kom hem led av PTSD, post traumatic stress disorder, så tog det ännu längre innan man fattade att kvinnorna också kunde behöva bearbeta vad de upplevt.

Dag efter dag efter dag med inkommande unga soldater och civila personer som var förstörda av kriget, med bortskjutna ansikten, saknade ben och armar, upprivna bukar, sönderbrända…

Dessa personer gjorde ett otroligt jobb, oavsett hur felaktigt kriget var. Och oavsett om de behövde festa på nätterna ibland, för att lätta på trycket.

The only way to se a war is from a hospital, som någon klok kvinna sa under första världskriget.

 

Posted in Blogg | Tagged , , | Leave a comment