Chanel var alltid jagad av sitt förflutna

Gabrielle Bonheur Chanel 1928.

Mode bleknar bort – bara stil är evigt. Coco Chanel

Historien låter nästan för bra för att vara sann:

1883 föds en fattig flicka i den gudsförgätna staden Saumur i det inre av Frankrike. Hennes mor dör när hon är tolv år. Hennes far, en suput till gårdfarihandlare, lämnar de fem barnen på barnhem och fattighus. De ser honom aldrig mer. Flickan växer upp, lär sig sy, flyttar till Paris och etablerar ett modeimperium. På grund av sina kläder, sin extravaganta livsstil och sina berömda älskare blir Gabrielle ”Coco” Chanel en av Frankrikes mest berömda kvinnor.

Sin svåra barndom kom Gabrielle aldrig att förlika sig med. Hon skämdes för att ha fötts fattig och för att fadern lämnat bort henne. När hon blev vuxen skapade hon sig ett nytt och intressantare förflutet, byggt på lögner. Gabrielle kastade bort sitt gamla namn och blev ”Coco”, en våghalsig flicka som hade sin rika far i Amerika

Hon lärde sig sy, dels i en klosterskola i Moulins, dels av sin faster Julia, som hon återfått kontakten med. Sömnaden var från början enbart ett sätt att försörja sig på. Egentligen ville Coco bli artist. Men även om hon var omtyckt av bargästerna i Moulins och i kurorten Vichy så saknade hon i grunden talang för sång och skådespel.

Som tur var fanns det ju andra vägar att fly det inskränkta småstadslivet. En gick genom männen. Cocos förste manlige supporter var den blivande officeren Etienne Balsan. Med honom flyttade hon till hästgården Royallieu i närheten av Paris. Balsan gjorde karriär på kapplöpningsbanorna och Coco blev själv en skicklig ryttarinna och hästentusiast. Hon fortsatte att sy åt vänner och bekanta. En dröm om en egen klädbutik i Paris började växa hos henne.

Coco och Boy

Tillfället kom med den förmögne engelsmannen Arthur ”Boy” Capel. Han skulle bli hennes livs största kärlek och välgörare. Han var av samma skrot och korn som Coco, en affärsinriktad karriärist. Med Boy sammanlevde hon i mer än ett decennium, tills han gifte sig med engelsk adelsdam. Coco må ha varit omsvärmad, framgångsrik och förmögen. Men med sitt enkla ursprung blev hon aldrig riktigt accepterad av den blåblodiga överklassen.

Den första Chanelbutiken låg på Rue Cambon i Paris, strax intill hotell Ritz. I skuggan av första världskriget grydde en ny tid, och Coco Chanel blev en av dess förgrundsgestalter. Kvinnorna ökade frihet syntes i klädedräkten. Kjolarna blev kortare, plötsligt fick damerna visa vristen. Coco Chanel lanserade en kollektion bekväma och lediga kläder, inspirerade av manskostymer och sjömanskläder.

Succén var given. Att hon egentligen inte kunde något om finskrädderi spelade ingen roll. Coco Chanel köpte in den kunskap hon behövde. Plaggen skapade hon genom att berätta för tillskärare och sömmerskor hur hon ville ha dem. Nyckeln till hennes framgång var hennes mod och hennes näsa för affärer.

1913 grundade Coco Chanel en rörelse i kuststaden Deauville, dit societeten sökte sig för badliv och umgänge. Pengarna flöt in, Chanel betalade tillbaka allt hon lånat av Boy och köpte dessutom en Rolls Royce. Snart hade hon affär även i Biarritz, med det spanska kungahuset som trogen kund. I en tid när de flesta kvinnor levde enbart för hem och familj var hon ett anmärkningsvärt undantag.

Julen 1919 inträffade dock en händelse som skulle prägla Coco Chanel för resten av livet. Boy Capel omkom i en bilolycka. Även om han sedan en tid var gift levde deras relation vidare in i det sista.

Nu följde de prominenta älskarna på varandra i Coco Chanels långa liv. 1923 inledde hon ett förhållande med Englands rikaste man, hertigen av Westminster. Kanske hade hon hoppats på giftermål, men också hertigen valde till slut en kvinna ur sin egen klass för sitt tredje äktenskap.

Den lilla svarta i Vogue.

1926 skapade Chanel modehistoria med ”den lilla svarta”, en enkel klänning i helsvart. Modetidningen Vogue kallade plagget för ”En Ford signerad Chanel”. Svart, som förut bara hade varit en färg för sörjande eller servitriser, blev nu hetare än hett. Några år senare bjöds Coco in till Hollywood för att designa kläder åt filmbolaget MGM. Det blev ingen succé, amerikanerna var ännu för traditionella för Chanels kreationer.

Coco var hela sitt liv rädd att det förflutna skulle hinna ikapp henne. Hon köpte sina underklassiga bröders tystnad genom att skänka dem pengar, hus och bilar. Som arbetsgivare var hon hård och utan medkänsla. Strejker tog hon för otacksamhet.

Under andra världskrigets tyska ockupation började saker och ting gå snett för Coco Chanel. Hon inledde en affär med en tysk officer och gjorde ett ödesdigert försöka att ordna en fördelaktigare fred åt nazisterna, när kriget närmade sig sitt slut. För det arresterades hon efter befrielsen av Paris, men släpptes nästan omgående. Under några år bodde Coco Chanel i Schweiz, hela tiden livrädd att alla detaljer i affären skulle komma till allmän kännedom.

Mot alla odds gjorde Chanel comeback 1953. Nu var tiden äntligen mogen för amerikanskorna att ta den franska klädskaparen till sitt hjärta. Chaneldräkten, med sin korta jacka och sin knälånga kjol blev en klassiker.

Coco Chanel dog den 10 januari 1971. Hon somnade in i sin svit på hotell Ritz där hon bott till och från i närmare fyrtio år. Ett par veckor senare visades hennes allra sista kollektion för parisarna.

Tolv år senare, 1983, tog Karl Lagerfeld över som chefdesigner på Chanel och blåste nytt liv i ett företag på dekis.

 

Chanelreklam, 1953.

Världens mest berömda parfym. Sina allra största framgångar nådde Coco Chanel med parfymen No 5, som introducerades 1921. Den innebar en revolution inom parfymtillverkningen. No 5 framställdes av en kombination av naturliga dofter och syntetiskt framställda aldehyder och blev snabbt en succé. ”Jag ville ge kvinnor en parfym som var artificiell”, sa Chanel själv.

Parfymören Ernest Beaux framställde en rad doftprover till Chanel, och hon valde den femte, ”no 5”. Också förpackningen var nyskapande i sin raffinerade enkelhet. Tidigare flaskor hade varit betydligt mer utstuderade.

Efter Chanel blev det närmast obligatoriskt för varje modeskapare att ackompanjera sitt varumärke med en doft.

Posted in Artiklar | Tagged , | Leave a comment

Vad gjorde kvinnorna i andra världskriget?

Sovjetisk luftvärnssoldat.

Vi vet ganska mycket om vad män gjorde i andra världskriget – kanske speciellt när det gäller dem som befann sig i frontlinjen. Min kommande bok handlar om de som varit mindre synliga i den allmänna historieskrivningen: sjuksköterskorna, de kvinnliga piloterna, arbeterskorna, krigsjournalisterna, lottorna och agenterna. På instagramkontot @warladies kan du följa mitt arbete.

#vadgjordekvinnornaiandravärldskriget

Amerikanska sjuksköterskor befriades ur fånglägret Santo Tomas utanför Manila i februari 1945.
Posted in Blogg, Kvinnor i strid, Warladies | Tagged | Leave a comment

En god jul

Det är jul igen och julgranen är på plats i mitt hem. Den här julen har jag för en gångs skull hoppat på trenden med Årets julklapp: något återbrukat. En lisa för samvetet, plånboken, stressnivåerna och klimatet. God jul.

Posted in Blogg | Tagged | Leave a comment

Marie Curies liv var fullt av strider

Marie Curie, en av vetenskapshistoriens skarpaste hjärnor.

”Om kvällarna satt jag hemma i mitt rum och läste, ofta till mycket sent inpå natten. Var sak jag såg och lärde mig ingav mig en ny lyckokänsla. Det var som om en ny värld öppnades, vetenskapens värld, som jag äntligen fick lov att utforska fullständigt obehindrat.”

Marie Curie (1867–1934) om sina studier vid Sorbonneuniversitetet i Paris

För hundra år sedan fanns det få kända vetenskapskvinnor i världen. De som existerade hade haft mycket att kämpa mot. Tidens kvinnoideal gjorde att de kritiserades hårt. Många tyckte att kvinnans plats var hemmet och att hon därför inte behövde någon högre utbildning.

En som vågade utmana konventionerna var Marie Curie. Redan tidigt visste denna blivande forskningsstjärna att hennes liv var ämnat åt vetenskapen. Men hon fick betala ett högt pris. Bland annat skandaliserades hon i den franska pressen. Hennes forskning gjorde henne fysiskt sjuk under långa perioder.

Maria Sklodowska, som hon hette från början, var född i Warszawa 1867. Polen var vid den här tiden ockuperat av Ryssland. Allt som var polskt var förbjudet och Marias föräldrar fick kämpa för att hålla familjens polska identitet levande. Fadern, som var lärare i matematik och naturvetenskap, avskedades från en prorektorstjänst 1873. Han ansågs inte tillräckligt ryssvänlig. Marias mor var rektor på en flickskola men dog i tuberkulos när dottern var elva år.

Maria lärde sig läsa vid tre-fyra års ålder. Under alla sina år i skolan var hon bäst i klassen. Bland annat hade hon ett extremt gott minne. Hon kunde rabbla en dikt utantill efter att bara ha hört den en enda gång. Liksom sin syster Bronia drömde Maria om högre utbildning. Problemet var att universitetet i Warszawa inte antog kvinnliga studenter.

Det gjorde däremot Sorbonne i Paris, en plats som samlade många exilpolacker i slutet av 1800-talet. Efter några år som guvernant flyttade Maria till den franska huvudstaden och skrev in sig vid Sorbonne. Fysik och matematik var hennes ämnen. Ett nytt liv hade börjat och Maria markerade det genom att byta ut sitt namn mot Marie.

Rummet hon hyrde låg sex trappor upp i Latinkvarteren. Det var kallt och dragigt på vintern men Marie trivdes. Varje dag tog hon hästdragen omnibuss till universitetet. Av totalt 9 000 studenter var bara omkring 200 kvinnor. De behandlades i allmänhet väl inom universitetets väggar, men häcklades ofta utanför. En tidning skrev: ”Deras studier gör dem fula. De ser i regel ut som skolfröknar och bär glasögon. På tentamina rabblar de beundransvärt ordagrant allt de har lärt in. De förstår det inte alltid.”

På tre år läste Marie Sklodowska in en kandidatexamen i fysik och en i matematik. I fysik var hon kursetta, i matte tvåa. Därefter erbjöds hon ett uppdrag att undersöka magnetism i olika sorters stål. Det var då hon träffade sin själsfrände och blivande man, Pierre Curie. Också han var en passionerad magnetismforskare.

Pierre Curie (1859–1906).

Pierre var 35 år och redan en erkänd men lite skygg fysiker. Han undervisade i en skola för blivande ingenjörer. Efter en olycklig kärlekshistoria i ungdomen hade han bestämt sig för att aldrig mer inleda ett förhållande. Pierre Curie hade vigt sitt liv åt vetenskapen och bodde fortfarande hemma hos föräldrarna.

Pierre och Marie fann varandra direkt och insåg att de hade samma inställning till livet. Båda hade växt upp i familjer där bildning var viktigare än pengar. Båda brann för vetenskap och båda var arbetsnarkomaner.

I juli 1895 gifte de sig. Bröllopsresan gick till Bretagne där de tog sig fram på cykel. Att cykla var högsta mode i Frankrike vid den här tiden. De gammaldags höghjulingarna hade äntligen bytts ut mot cyklar med likstora hjul.

Tillbaka i Paris började ett forskningsarbete som skulle bli legendariskt. I ett smutsigt maskinrum i skolan där Pierre arbetade började Marie Curie sina undersökningar av uranstrålning. Denna hade upptäckts av Henri Becquerel 1896 och Marie förstod tidigare än många andra hur banbrytande rönet var. Genom experiment kunde hon bevisa att strålningen inte berodde på någon yttre påverkan utan kom ur uranet självt. Det var Marie Curie som myntade begreppet radioaktivitet.

De närmaste åren kom Marie och Pierre Curie att upptäcka två hittills okända grundämnen: radium och polonium. De var bägge långt mer radioaktiva än uran. Marie tog sig an den mödosamma uppgiften att isolera dem ur stora mängder slagg. Dag efter dag stod hon i det ouppvärmda laboratoriet och rörde i grytor med nedsmält, illaluktande malm.

Att arbetet var livsfarligt visste man inte då. Marie Curie verkade i vetenskapens tidsålder, när forskning var det samma som framåtskridande. Skador som uppstod, till exempel sönderbrända fingertoppar, bagatelliserades. Man visste ju att radium gjorde gott också. Bland annat hade det visat sig verksamt mot cancertumörer. Marie betraktade den här tiden som den lyckligaste i hennes liv.

Upptäckterna belönades med Nobelpriset i fysik. Snart var paret Curie internationella kändisar, och varenda tidning skrev om dem. Folk fascinerades av ett äkta par kunde arbeta professionellt tillsammans. För prispengarna byggde Pierre och Marie ett nytt badrum och anställde en laboratorieassistent.

Den 19 april 1906 inträffade den händelse som för alltid bröt det framgångsrika samarbetet. En regnblöt kväll i Paris blev Pierre påkörd av ett hästekipage och omkom omedelbart. Långt senare skrev Marie Curie i en översikt över sitt liv att denna dag ”förlorade jag min älskade Pierre och med honom allt hopp och allt stöd under återstoden av min levnad”.

Förlusten innebar samtidigt att Maries fick huvudrollen i det tidigare gemensamma forskningsarbetet. I november 1906 blev hon den första kvinnan någonsin att föreläsa vid Sorbonne. Salen var fullsatt till bristningsgränsen. Men hon led också länge av depression och kontakten med de båda döttrarna, Irène och Eve, försämrades.

1911 fick Marie sitt andra Nobelpris, denna gång i kemi. Året innan hade hon utkämpat två stora strider, en vetenskaplig och en privat. Båda hade sin grund i det faktum att hon var kvinna. Hennes kärleksrelation med fysikern Paul Langevin blottlades skrupulöst i pressen. Langevin var gift och hans hustru fick genom inbrott tag på kärleksbrev som skrivits av Paul och Marie.

Den andra striden hade med Vetenskapsakademien att göra. 1910 föreslogs Marie Curie, som första kvinna någonsin, som ny medlem. Högljudda diskussioner utbröt. Maries anhängare tyckte att valet var självklart. Hennes motståndare menade tvärtom att hela samhället var i fara om man släppte in en kvinna i vetenskapens högborg. Förslaget röstades ner. Ännu var inte tiden mogen för en kvinna i akademien. Även om hon var Nobelpristagare.

Med åren försämrades Marie Curies hälsa allt mer. Långa tider var hon så trött att hon inte orkade arbeta. Hon började också få dålig syn. Först 1925 började man på allvar förstå hur farlig radioaktivitet kan vara. Då hade flera av Marie Curies egna medarbetare insjuknat eller dött. Marie själv dog i leukemi 1934.

 

Marie Curie i en av röntgenbilarna, 1917.

Marie reste till fronten i röntgenbil

1895 hade William Röntgen upptäckt en strålning som kunde tränga igenom fasta föremål. Läkarna insåg snabbt vilken viktig upptäckt den tyske fysikern gjort. Med hjälp av den kunde man genomlysa kroppen i jakt på sjukdomar eller främmande föremål som granatsplitter.

Röntgenfotograferingen fick sitt genombrott under första världskriget. Till detta bidrog Marie Curie. Hon insåg att en ambulerande röntgenstation skulle kunna hjälpa många skadade soldater. Direkt efter krigsutbrottet började hon samla pengar till sin första röntgenbil. Snart hade hon utrustat arton stycken som tog emot tiotusentals skadade under krigsåren.

Marie Curie körde ibland bilarna själv och arbetade som assistent åt röntgenläkarna. Bland annat var hon med och hjälpte skadade efter slaget vid Somme 1916.

Marie Curies anteckningsbok. Foto: Wellcome Library.

Radioaktiva anteckningar

Anteckningsböckerna från Marie och Pierre Curies laboratoriearbete är så starkt radioaktiva att den som vill se dem måste intyga att hon eller han gör det på egen risk? Böckerna förvaras i blylådor på Frankrikes nationalbibliotek i Paris.

Copyright: Anna Larsdotter

Posted in Artiklar, Nobelpristagare | Tagged , , | Leave a comment

Ljudbok de luxe

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En favoritmålning som länge legat i datorn, jag vet inte var jag hittat den eller vem som målat den. För mig är den höjden av romantik: gläntan i skogen (jag är säker på att den finns någonstans i södra England), solljuset som silas mellan trädens grenar, de vackra klänningarna, boken (en liten oansenlig tingest) i mitten, ansiktena som visar att flickorna uppslukas av texten. Gemenskapen.

Vi lyssnar ju numera ofta på uppläst text. Även i skogen, säkert. Fast då joggar vi kanske samtidigt, eller powerwalkar åtminstone. Ljudböckernas triumftåg handlar ju om att vi kan göra två saker på samma gång. I effektivitetens namn, eller för att slippa tänka på något tråkigt eller jobbigt vi måste utföra, som att diska, städa, klippa gräs eller motionscykla.

Åter till bilden: några som verkligen hade varit betjänta av ljudböckernas finess hade varit flickornas mindre lyckligt lottade systrar. De som jobbade i 1800-talets fabriker, stod vid maskiner eller arbetsbord i textilindustrin tolv timmar om dagen eller mer.

Medan många av oss som lever idag hade behövt stunder som den i den underbara målningen: en timme eller två i en hemlig skogsglänta, fokuserad på en berättelse, innesluten i den, och i skogen, som om inget annat fanns i världen.

 

Posted in Blogg | Tagged , | Leave a comment