”Jag är här därför att orättvisan är här”

Martin Luther King, Coretta Scott King och deras fyra barn – som MLK knappt hade tid att träffa.

Femtio år efter Martin Luther Kings död är kampen långt ifrån över. 

En kväll i april för femtio år sedan stod medborgarrättsledaren Martin Luther King på balkongen till sitt hotellrum i Memphis, Tennessee. Dagen före hade han talat inför stadens strejkande renhållningsarbetare. Han hade försökt ingjuta mod i dem. Han hade pratat om sin tacksamhet över att ha blivit det svarta Amerikas ledare.

Trots att han bara var 39 år gammal hade han en känsla av att hans liv närmade sig sitt slut. Under det senaste decenniet hade King hotats till livet flera – otaliga – gånger och hans hem hade utsatts för flera attentat. Han hade blivit knivhuggen och han hade suttit i fängelse.

På väg till Memphis hade planet han skulle flyga med bombhotats.

Klockan 18.01 hördes en explosion. Martin Luther King träffades av ett skott i käken och föll till golvet. Folk rusade till, en ambulans kom till platsen, men Kings liv gick inte att rädda.

En av de viktigaste gestalterna i USA:s historia var borta.

Efter mordet följde upplopp över hela landet. Undantagstillstånd infördes på vissa platser och närmare fyrtio människor dödades. Den icke-våldsprincip som Martin Luther King predikat i hela sitt liv bröts. Kampen mellan svarta och vita blev hårdare.

USA är ett land som ofta fått symbolisera frihet och lika villkor. Men det är ett land där rasdiskriminering var tillåtet enligt lag långt in på 1960-talet. Svarta och vita fick inte gå i samma skolor. De fick inte äta på samma restauranger eller sitta på samma parkbänkar. Dödligheten var betydligt större bland de svarta.

Så är det fortfarande idag.

De hade också sämre jobb och lägre lön. Vuxna män kallades för ”boy” av de vita, hur gamla de än var. Dessa orättvisor var kvarlevor av det gamla slavsamhället – ett arv som sitter djupare än man tror. Slavkulturen och slavtraditionerna etsade sig fast, speciellt i de gamla sydstaterna.

Trots de uppenbara orättvisor Martin Luther King såg omkring sig uppfattade han inte – åtminstone inte till en början – de vita som i grunden onda. De var fångna i sin historia, menade han, och förstod inte hur illa de gjorde. Att hata dem eller bekämpa dem med våld tjänade ingenting till. Våld föder nytt våld, var Kings inställning, som han hämtat från den indiske fredskämpen Mahatma Gandhi. Istället skulle man vägra samarbete med det onda.

Och man skulle vara beredd att gå i döden för det som var rätt.

I det svarta USA hade kyrkan stor betydelse. Pastorsyrket var ett av få som stod öppna för svarta män med utbildning (inga kvinnor var tillåtna). I församlingen fann medlemmarna gemenskap och förtröstan. Martin Luther Kings far, ibland kallad ”Daddy” King, var just pastor och sonen skulle följa i hans fotspår.

Sin första predikan höll han när han var sjutton år, i hemstaden Atlanta, Georgia. Därefter flyttade Martin Luther King norrut för att studera teologi. Där träffade han sin blivande hustru, Coretta Scott, en musikstudent som liksom Martin var uppvuxen i Södern. Tillsammans flyttade de 1955 till Montgomery, Alabama, där Martin fick sin första pastorstjänst.

Så mycket traditionellt predikande hann han dock inte med. Först avslutade King sin doktorsavhandling och därefter inträffade en händelse som för alltid skulle förändra hans liv.

Bussarna i Alabama var segregerade, vilket betydde att svarta och vita inte fick sitta bredvid varandra. Svarta tilläts bara ta plats längst bak och om bussen blev full fick de resa sig för de vita. De blev också ofta trakasserade av de vita chaufförerna. En kvinnoorganisation i Montgomery hade börjat diskutera en bojkott av bussarna och tiden blev snart mogen. När den 42-åriga sömmerskan Rosa Parks en kväll efter jobbet vägrade resa sig för en vit man greps hon av polis. Ryktet gick, indignationen steg, och fyra dagar senare var bojkotten ett faktum. Den blev omedelbart kännbar för bussbolaget, som till övervägande del hade svarta kunder.

Martin Luther King valdes till ledare för bojkotten. Nu, liksom i alla hans framtida kampanjer, var talet hans främsta vapen. Med sin predikantstil och sin unika förmåga att hitta rätt ord fick han folk med sig.

Det tog ett helt år innan kampen om bussarna var vunnen. I slutet av 1956 förklarade USA:s högsta domstol att segregation var förbjudet på allmänna transportmedel. Martin Luther King (liksom Rosa Parks) var nu känd i hela världen.

Nya utmaningar följde. I hela Södern började tidigare tysta människor ge röst åt sitt missnöje. En samarbetsorganisation grundades 1957, med King som ledare. Åren framöver ledde han flera historiska marscher för lika rösträtt och mot rasdiskriminering. Ofta möttes de fredliga demonstranterna av våld. I det djupt rasistiska Birmingham använde polisen vattensprutor och skickade fram hundar.

Stadens säkerhetschef hade svurit på att ”blod skulle flyta”, hellre än att Birmingham skulle erkänna svartas rättigheter.

Samtidigt började FBI visa allt större intresse för Martin Luther King. Säkerhetspolisen såg honom som en kommunistisk infiltratör och fiende till nationen. Chefen J Edgar Hoover avskydde King och kallade honom ”landets mest utstuderade lögnare”. Genom avlyssning av telefoner och hotellrum vaskade Hoover bland annat fram information om Kings otrohetsaffärer – han tycks ha haft flera – och hans personliga ekonomi. Uppgifterna användes för att smutskasta medborgarrättsledaren.

Nu, i samband med femtioårsminnet av Kings död, har denna information återigen uppmärksammats i medier.

I augusti 1963 i Washington höll Martin Luther King det tal som skulle gå till historien för de berömda orden ”I have a dream…”. En kvarts miljon människor från alla samhällsklasser stod framför honom. Budskapet var att Amerika aldrig kunde bli en verkligt betydande nation förrän alla människors stod enade. Men då måste man först erkänna att färgade och vita var lika mycket värda. Ett budskap som fortfarande är i högsta grad relevant – ja kanske mer än på mycket länge.

När Martin Luther King i december 1964 reste till Oslo för att motta Nobels fredspris stod han på höjden av sitt inflytande. Under sina år som den äkta demokratins ledare hade han rest hundratusentals kilometer och hållit tusentals tal. Sina fyra barn hade han knappt hunnit träffa. Hans medarbetare har vittnat om att han började bli desillusionerad. Rasismen, funderade han nu, var så djupt rotad i det amerikanska samhället att den kanske var omöjlig att dra upp.

Vi anar idag att han kanske hade rätt. Med en president i Vita huset som inte ens hycklar med sin syn på jämlikhetens och demokratins värde. Som är öppet rasistisk.

Läkaren som efter mordet utförde obduktionen av Martin Luther Kings kropp förvånades av hans slitna hjärta. Det var som en sextioårings, sa han, även om resten av kroppen ännu inte fyllt fyrtio.

Copyright: Anna Larsdotter

”Jag har en dröm att mina fyra små barn en dag ska leva i en nation där de inte blir bedömda efter färgen på sin hud utan efter sin personlighet.”

(Ur talet som Martin Luther King höll vid Lincoln Memorial i Washington den 28 augusti 1963.)

”Jag är här därför att orättvisan är här.”

(Martin Luther Kings förklaring till varför han engagerade sig för de svartas sak i Birmingham, den mest segregerade staden i hela USA.)

 

Olika teorier om mordet

Två månader efter Kings död greps den 40-årige amerikanen James Earl Ray på en flygplats i London. Ray var på rymmen från ett fängelsestraff och misstänktes nu för mordet på Martin Luther King. Ray hade bevisligen befunnit sig i ett hyreshus precis intill det hotell i Memphis där King sköts. Kort efter gripandet erkände Ray, men tog snart tillbaka sin bekännelse. Mot sitt nekande dömdes han till 99 års fängelse. Han dog i Tennessee 1998.

Under förhör hade Ray antytt att en konspiration låg bakom mordet. Sådana rykten har alltsedan dess snurrat kring Kings död. Även FBI befann sig i Memphis den dag då King dödades. De var där för att bevaka honom och hade sin bas i en gammal brandstation alldeles intill hotellet. En del konspirationsteoretiker tror att det var dessa agenter som utförde mordet.

 

 

 

Posted in Artiklar | Tagged , | Leave a comment

Helsingfors och Naiset sodissa

Förra veckan var jag i Finland för lanseringen av Kvinnor i strid på finska: Naiset sodissa. Den ges ut av Atena förlag. Det var några riktigt roliga dagar när jag fick träffa intresserade journalister från en rad finska tidningar och radio, från Helsingin Sanomat och Yle till kvinnomagasinet Kotiliesi. Historieintresset är starkt i Finland, inte minst i år, när det är exakt hundra år sedan inbördeskriget – ett krig om först nu, vad det verkar, börjar kunna diskuteras på ett lite mer objektivt, distanserat sätt. Många kvinnor deltog på den röda sidan, och alla jag pratade med i Helsingfors tog upp detta ämne. Jag kände starkt att jag vill åka tillbaka till Finland och fördjupa mig i den finska moderna historien.

 

Posted in Kvinnor i strid | Tagged , | Leave a comment

Även döttrar kan vara patrioter

Häromdagen bestämde senaten i Canada att en textbit i landets nationalsång skulle bytas ut. Frasen In all thy sons command förkastas till förmån för True patriot love in all of us command för att hymnen ska bli genderneutral och inkluderande även för människor som kommit till Canada från andra platser i världen. Debatten kring detta har varat i åratal, och författaren Margaret Atwood har varit en av de ledande figurerna som lobbat för en förändring.

Fast det kommer att dröja innan ändringen görs formellt. I vinter-OS får de som applåderar den nya versionen göra det i smyg, skriver iallafall New York Times.

Ursprungshymnen framfördes första gången 1880, och har en brokig och delvis svårgenomtränglig historia, dels eftersom den sjungits på både franska och engelska och dels för att den engelska texten (men inte den franska) ändrats ett antal gånger.

Det intressanta är att en textversion, från år 1908, faktiskt var genusneutral. Raden löd då True patriot love thou dost in us command. När ändringen gjordes verkar oklart, men den var iallafall på plats på 1950-talet, då kvinnor började protestera.

Precis som i den svenska har naturen en central plats i den kanadensiska nationalsången, även om den inte markerar sin närvaro förrän i tredje och fjärde strofen: O Canada! Where pines and maples grow/Great prairies spread and lordly rivers flow.

Det mest intressanta med dess historia är just denna föränderlighet – den speglar Canadas tradition av tvåspråkighet och därmed också den dragkamp om Nordamerika som utspelade sig mellan Storbritannien och Frankrike under 1700-talet.

Stridigheterna och expansionen norr- och västerut förutsatte att ursprungsbefolkningen trycktes undan, därför är det kanske inte heller så märkligt att den inte nämns i sången? Dess bortträngande var väl, föreställer jag mig, själva förutsättningen för att en nation byggd på europeisk grund skulle kunna uppstå.

När sången skrevs var det iallafall över hundra år sedan Frankrike tvingades ge upp sina kolonier i Canada (1763, vid freden i Paris). Men beslutet betydde inte att fransmännen lämnade landet, de franska nybyggarna var etablerade och så småningom delades Brittiska Nordamerika i två delar. Övre Canada var övervägande brittiskt, Nedre Canada övervägande franskt.

Mycket av Canadas politiska historia har sedan dess handlat om att jämka samman dessa intressen. (I själva förutsättningen för nationen och nationalismen ligger idén att två nationer inte kan ha samma intressen – inte ens när dess medborgare kommer samman i nya konstellationer, som i Canada).

Det dröjde faktiskt ända till 1980 innan texten till nationalhymnen slutligen fastställdes, genom en lag, något som i sig alltså inte uteslöt att det kommit nya förslag om förändringar. Nu blir den mer genderneutral och inkluderande. Men ursprungsbefolkningen finns dock fortfarande inte med, vad jag kan se.

Framförallt tycks det ha varit den franska minoriteten som önskade sig en riktig nationalsång. Före ”O Canadas” tillblivelse var det, förutom ”God save the Queen”, sången ”The Maple Leaf Forever” (skriven 1867) som fungerade som (inofficiell) nationalhymn. Och den var en brittisk produkt – intressant nog, eftersom lönnlövet som symbol för Canada ursprungligen var en fransk idé, lanserad av den så kallade St Jean Baptiste-organisationen. Johannes Döparen var nämligen det franska Canadas skyddshelgon. (Lövet, som senare kom att ingå i landets heraldiska vapen, hade alltså en sedan länge inarbetad ställning när den placerades på flaggan.)

Flaggan i vitt och rött hissades för första gången så sent som 1965, efter en lång och infekterad debatt. Tidigare användes den brittiska Red Ensign, en röd flagga med en mindre unionsflagga i övre högra hörnet.

Debatten hade sitt ursprung både i franskt missnöje med en så tydligt brittisk konnoterad nationalsymbol, och i Suezkonflikten på 1950-talet, där Canada fick en viktig fredsmäklande roll.

Egyptens regering hade från början ställt sig tveksam till en fredsbevarande insats från Canadas sida eftersom landets styrkor agerade under brittisk flagg och insignier och Storbritannien var en av de krigförande parterna. Den nya flaggan skulle undvika anknytning till vare sig den brittiska eller franska historien. Vilken tur att naturen finns att ta till när allt annat blir politiskt känsligt.

Posted in Blogg | Tagged , | Leave a comment

”Kanarieflickorna” fyllde granathylsor med trotyl

Lottie Meade

I år är det hundra år sedan första världskriget tog slut. Det är inte så länge sen när man tänker efter. På den tiden fick inte kvinnor vara soldater – vilket inte betydde att de inte deltog i kriget. I Storbritannien jobbade hundratusentals kvinnor i vapenindustrin.

Som Lottie Meade från London på bilden, fotograferad i en studio. Hon dog ung av förgiftning på grund av det explosiva ämnet – trotylen – hon hanterade i ammunitionsfabriken. Hon fyllde granathylsor med detta ämne, på engelska kallat TNT.

Kvinnorna som jobbade i de här fabrikerna var frivilliga – de tog jobb som män haft tidigare, innan de ryckte in i det militära. Kvinnorna var billigare i drift, de fick lägre löner än killarna haft och jobbade ofta tolv timmar i sträck. En del kallades för Canary girls eftersom deras hud blev gul av den giftiga trotylen de fyllde granater och bombhylsor med. Ibland föddes deras barn också med gul hy. Kanarieflickorna hade ofta problem med dålig hälsa: hosta, eksem och illamående.

”Canary girls”.

Nya hudvårdsprodukter har ju ofta ansetts vara lösningen på kvinnors problem. Oatine Face Cream lanserades för att kvinnorna i vapenfabrikerna skulle se fräscha ut även om de jobbade i en extremt skitig miljö. Kanske hade den faktiskt effekt, gjorde att de kände sig lite snyggare? Bland annat skulle den skydda mot svarta porer står det i annonsen. Fast mot gifterna i den explosivs granatfyllningen hjälpte krämen knappast mot.

Ren & fräsch i alla lägen.

År 1918 arbetade 4 000 kvinnor och 6 000 män i ammunitionsfabriken i Chilwell. De fyllde bland annat granater till haubitsar med trotyl. Sen apterade de tändhatten. Explosioner var inte ovanliga. I juli 1918, en het sommardag, skedde den värsta i England under första världskriget, just i Chilwell. 139 människor miste livet och 250 skadades. De flesta kunde inte identifieras utan begravdes i en massgrav. Exakt vad som utlöste katastrofen har aldrig blivit klarlagt – det har bland annat talats om sabotage av infiltratörer från fiendesidan.

Bilden nedan visar fabriken i Chilwell efter en explosion, men kanske inte just efter den största, 1918.

Delar av vapenfabriken i Chilwell efter en explosion. Foto: IWM

I Woolwich i London fanns ett gigantiskt fabriksområde där man tillverkade krigsmateriel under första världskriget. När det var som störst jobbade 80 000 personer där, varav en tredjedel var kvinnor. De hade lägre lön än männen och enligt lag kunde de avskedas så fort kriget var över. För många kvinnor var de här industrijobben såklart välkomna, de tjänade egna pengar och kände att de gjorde en insats för landet. Soldater fick de som sagt inte bli även om de ville.

Två arbeterskor i Woolwich.

Omkring en och en halv miljon brittiska kvinnor gick ut i arbetslivet under första världskriget. Många jobbade i industrin, men långt ifrån alla. De gjorde alla typer av arbeten, även sådana som dittills hade varit reserverade för män. Till exempel bildades det kvinnliga brandkårer som skulle ersätta männen som skickades i krig. Kvinnorna kallades Fire Women – ett begrepp som inte levde kvar när kriget var över. Männen fick sina jobb tillbaka och kanske tyckte kvinnorna att det var skönt att slippa? Brandkår är liksom militären områden med starka kopplingar till manlighet där det tagit väldigt lång tid innan kvinnor tagit plats.

Brandkvinnor år 1916.
Posted in Blogg, Kvinnor i strid, Warladies | Leave a comment

Lottarörelsen – en historik i tio korta avsnitt

Original-lottan.

Del 1. De svenska lottorna gjorde en stor insats under beredskapstiden. Det är faktiskt märkligt att vi inte har större kunskap om dem. Lottorna inspirerades av den finländska Lotta Svärd-organisationen, grundad 1920. Den var till för kvinnor som ville engagera sig i det finska försvaret. Namnet hämtades från J L Runebergs nationalromantiska diktböcker Fänrik Ståls sägner, som handlar om kriget mot Ryssland 1808-09. Ett krig som slutade med att Sverige förlorade hela Finland till Ryssland.

En av huvudpersonerna i den långa dikten är Lotta Svärd, som var marketenterska i den svensk-finska armén. Hon sålde mat, dryck (brännvin) och tobak till soldaterna. Det är hon som är avbildad här, som ung när hon drar ut i krig tillsammans med sin man, soldaten Svärd. Armén var allt för Lotta, hon hade inget annat liv och i den romantiska dikten älskar och hyllar soldaterna henne. Kanske inte så konstigt att hon fick ge namn åt en kvinnlig paramilitär rörelse?

Armélottor.

Del 2. De första åren var de svenska lottorna en del av landstormen. De kallades inte lottor då, utan landstormskvinnor. Landstormen bestod av äldre värnpliktiga (vilket betydde över ungefär 30) som till exempel hade till uppgift att bevaka Sveriges gränser. Kvinnorna på bilden tillhörde Linköpingskåren och deras viktigaste uppgift var att samla in pengar till landstormsmännen. De ansåg alltså inte att de behövde pengar till sin egen utbildning.

Många av de tidiga lottorna kom ur överklassen och var inte väl sedda av de som kämpade för arbetarnas sak. Hur kunde de tycka att man skulle lägga pengar på försvaret, när många människor hade svårt att få ihop mat för dagen, undrade de.

Del 3. En viktig uppgift för lottorna (och för det svenska försvaret i stort) under kriget 1939–1945 var luftbevakningen. Flyget var en relativt ny och hotfull försvarsgren. Redan innan konflikten bröt ut kom det förslag om att kvinnor skulle kunna jobba vid bevakningscentralerna runt om i Sverige, men beslutet dröjde. Uppdraget ansågs för farligt och för militäriskt för att passa kvinnor, tyckte myndigheterna. Inställningen förändrades när allt mer personal krävdes för den viktiga spaningen mot fientligt flyg. Nu ville försvaret ha loss män för annat, fysiskt tyngre, arbete. När man annonserade 1940 efter frivilliga blev gensvaret stort, både hos kvinnor och män.

Snart var en tredjedel av luftbevakningspersonalen kvinnor. Även kvinnor kände att de ville ta ansvar och göra något i oroliga tider

Del 4. Den här värvningsaffischen riktar sig till svenska kvinnor under andra världskriget. Den påminner mycket om de många liknande som producerades i de krigförande länderna under andra världskriget. Hade Sverige dragits in i striderna kanske vi haft separata frivilligkårer för flottan, armén och flygvapnet? Nu blev lottakåren en paraplyorganisation för kvinnliga frivilliga inom såväl armén som marinen och flygvapnet.

Del 5. Tyra Wadner räknas som Sveriges första lotta. Det var hon som 1924 gjorde ett studiebesök hos finländska lottor som lagade mat åt skyddskårister (ett slags hemvärn som hade sin grund i den vita sidans styrkor under inbördeskriget). Imponerad beslöt Wadner att starta en liknande rörelse i Sverige. Den första kåren kom till i Stockholm och samlade alltså (ironiskt nog) in pengar så att lottornas manliga kollegor i Landstormen kunde utbilda sig till officerare. Sin egen utbildning och utveckling funderade de tidiga lottorna inte på. De höll sig inom den vedertagna kvinnorollens gränser.

Del 6. Så här fint kunde lottakårens utveckling beskrivas 1930. Den förgrenades ut från Tyra Wadners Stockholmsgrupp som bildats sex år tidigare. 1930 hölls det första riksmötet, med medlemmar från hela landet. Undrar vad de diskuterade? Alldeles säkert kände de kriget närma sig. Pratade de politik eller undvek de brännande ämnen? Vid den här tiden hade många ännu föreställningen att den kvinnliga frivilligkåren faktiskt skulle lösas upp om ett krig bröt ut. Då skulle de lämna över till de verkliga aktörerna, männen.

Del 7. Kokvagnen – kanske kan vi kalla den kårens hjärta? Eller mage! Den fyllde många soldatmagar iallafall. Under 1930-talet var utspisning vid fälttjänstövningar lottornas kanske viktigaste uppgift. Då var de i tjänst nästan dygnet runt för att bre smörgåsar, koka korv och kaffe. Billottor körde mellan beredningsplatser och utspisningsställen. Allt arbete utfördes helt utan ersättning, som så mycket av kvinnors arbete har gjort. När förslag kom om att de skulle ta betalt röstades det ner. Man ville vara en ideell organisation som byggde på ett kall.

Kokvagn modell 1916.

Del 8. Det var egentligen först 1939, när marinlottorna tillkom, som landstormskvinnoföreningarna började kallad lottakårer. Medlemmarna hade ju inte längre bara uppdrag knutna till armén, därför blev namnanknytningen till landstormen missvisande.

Med krigets utbrott förstod lottorna – och allmänheten – att de skulle få betydligt fler och mer omfattande uppdrag och knytas tydligare till militären. För att kunna utföra sitt arbete kontinuerligt i skarpt länge ansåg många lottor att de behövde få betalt. Att jobba ideellt på kvällar och helger fungerade inte krig. Militären slog ifrån sig – var skulle pengarna komma ifrån? – men efter mycket diskuterande bestämdes till slut att lottorna skulle få tre kronor per arbetsdag i ersättning.

Finländska barn anländer till Sverige – utan sina föräldrar.

Del 9. Både under och efter andra världskriget arbetade lottorna mycket med flyktingar, med barntransporter från det krigshärjade Finland och med fångutväxlingar. Många finska barn kom till Haparanda station, ensamma med en adresslapp runt halsen. Andra kom med båt eller flyg. Lottorna tog hand om dem, ordnade mat och sjukvård och följde dem  till deras nya okända tillvaro i svenska hem. Reste de med tåg fanns en lotta med i varje vagn. När de passerat gränsen till Sverige kunde mörkläggningsgardinerna dras ifrån fönstren.

Del 10. 1944 fick en grupp blivande luftbevakningschefer inom lottakåren vapenutbildning vid Svea livgarde (se nedan). Beslutet att en del lottor skulle få använda vapen var kontroversiellt. Det bestämdes att vapnen endast fick lov att brukas i självförsvar. I Finland, såväl under vinterkriget som under fortsättningskriget, var lottorna helt förbjudna att bära och använda vapen.

Kontroversiell utbildning.

 

 

Posted in Blogg, Kvinnor i strid | Tagged , , | Leave a comment