Anna Larsdotter

Idag, den 3 maj, är det pressfrihetens dag. Den här artikeln handlar om den viktiga krigsjournalistiken – hur den utvecklats i väst från Krimkriget och framåt och vilka ideal och komplikationer den ställts inför. Efter D-dagen 1944 skrevs sammanlagt 700 000 ord i medierna om operationen – undrar hur många som skulle skrivas om en liknande situation i dag? Och om de skulle vara vederhäftiga?

”Kriget började prick klockan nio”, skrev den amerikanska journalisten Martha Gellhorn i sin rapport från Finland, vintern 1939. För första gången i historien hörde helsingforsborna bomberna falla över sin egen stad. Gellhorn, utsänd av magasinet Collier’s Weekly beskrev hur vilsekomna barn irrade omkring på de mörknande gatorna efter att ha kommit bort från sina föräldrar. Hon såg detta krigs första döda kropp, och påmindes om en liknande scen i inbördeskrigets Spanien, ett par år tidigare. ”Nu som då var skorna det enda kännetecknet som återstod, eftersom huvudet och armarna var borta”.

Collier’s hade en upplaga på tio miljoner exemplar och betalade Gellhorn ettusen dollar för varje reportage. Hon var redan en etablerad journalist som tillsammans med Ernest Hemingway varit på plats i Spanien och skulle bevaka såväl andra världskriget som Vietnam. Med tiden blev hon en av 1900-talets mest berömda krigsreportrar. Gellhorn läste sällan på i förväg om de platser och konflikter hon skulle bevaka, utan kastade sig ut i verkligheten med sinnena öppna. Hon beskrev synen av de döda kropparna längs vägen i Bastogne, ljudet av kreverande bomber i Italien, den sötaktiga liklukten i Dachau och känslan av förlamade kyla i vinterkrigets Finland. Texternas närvaro gjorde Gellhorn och hennes kollegor till hjältar och samtidsvittnen. Deras rapporter höll inte bara hemmafronten uppdaterad utan kom också att ligga till grund för senare tiders historieskrivning.

På så sätt fick de också betydelse för hur vi i dag ser på krigshändelser i det förflutna. Platser dit journalisterna inte fick eller kunde ta sig försvann ur historien samtidigt som andra tillmättes överdriven betydelse, helt enkelt därför att reportrarna var där. Att journalister i krig ofta varit mer än villiga att förstärka den egna sidans bedrifter och förminska motståndarens har också det haft effekt på historieskrivningen. Så har även de stridande parternas uppenbara intresse av att undanhålla eller förvränga information – något som reportrarna inte alltid kunna eller velat genomskåda.

Phillip Knightley, som skrivit en bok om krigskorrespondenternas roll som hjältar och mytskapare, menar att det var först under Vietnamkriget som journalisterna klarade sig undan PR-trick, oreflekterad patriotism och sensationslystnad någorlunda med hedern i behåll.

Enligt Knightley utgjorde första världskriget ett lågvattenmärke när det gäller journalistkårens undfallenhet gentemot regeringar och militära myndigheter. På den tiden såg man inte den intressemotsättning som finns mellan det egna skrået och militären. Man fann sig lojalt och ofta oreflekterat i maktens spelregler.

De allra första krigskorrespondenterna hade det lättare. När Londontidningen Times 1853 skickade irländaren William Howard Russell som skribent till Krimkriget hade censuren ännu inte kopplat sitt grepp om informationsflödet. Tidigare var det oftast officerare som rapporterat hem om frontens händelser, men nu hade suget efter nyheter växt sig så stort att militärens egna redogörelser inte längre förslog. De allt talrikare tidningsredaktörerna förstod att upplagan kunde mångdubblas med saftiga rapporter från slagfälten.

Russell köpte en häst och tillbringade timmar ridandes bakom fronten där han tjatade på officerarna att de skulle berätta hur det gick. Han bevittnade det ödesdigra slaget vid Balaklava där britterna förlorade 500 man på grund av felaktig ordergivning, rapporterade om arméns bedrövliga tillstånd, undermåliga sjukvård och soldaternas lidande.

Hans öppna kritik av överbefälhavaren, lord Raglan, sågs inte med blida ögon av den brittiska regeringen. En före detta krigsminister menade att Russell borde avrättas för förräderi och precis innan kriget tog slut utfärdades en order om militär censur – den första i modern tid. Från och med nu, 1856, blev det svårare för journalisterna att rapportera från krigshärdarna.

William Howard Russell verkade i en brytningstid också när det gäller tekniken. Tidigare hade rapporterna från fronten skickats hem med post eller kurir, men från och med 1850-talet kom den nya uppfinningen telegrafen allt oftare att ersätta häst och ryttare. Telegrafen förenklade nyhetsöverföringen, men gjorde den också dyrare; en telegrafisk rapport mellan Europa och USA kunde kosta fem dollar per ord. Lång senare, under Abessinienkriget 1935-36, kom de dåligt fungerande och extremt dyra telegrafförbindelserna att tvinga fram ett nytt språk, ”telegrafiska”. Det var en sorts sms-språk, korthugget och med sammandragningar av ord som ibland var näst intill omöjliga för hemmaredaktionen att tyda.

Via telegraf kunde reportrarna skicka nyheter över Atlanten på ett par timmar istället för som tidigare ett par veckor. Allmänheten höll sig bättre uppdaterad på händelser i fjärran och behövde inte vänta i veckor, eller månader på brev för att få veta hur ett slag avlöpt eller om ett krig avslutats. Samtidigt fick de telegraferade rapporterna en annan och mer destillerad karaktär än de handskrivna. De tidigare nästan skönlitterära skildringarna försvann till förmån för de informationsspäckade texter som än i dag utmärker tidningarnas nyhetsartiklar. Då var William Howard Russells storhetstid över.

Tiden från Krimkrigets slut till första världskrigets utbrott brukar kallas för krigsjournalistikens guldålder. Den ökade läskunnigheten och en explosionsartad efterfrågan på nyheter gjorde att tidningar kunde satsa betydande summor på att skicka reportrar till krigshärdar. Korrespondenterna fick egen byline och hyfsade löner men krävdes i gengäld på äventyrliga, säljande och kritiklösa berättelser om krigets faror. De mer oheroiska sidorna: sjukdomarna, smutsen, ångesten, det urskillningslösa slaktandet, nämndes sällan. Under boerkriget i början av 1900-talet dog 14 000 av 22 000 brittiska soldater i sjukdomar utan att ett ord om detta nämndes i tidningarna.

Nästan lika illa var det under första världskriget. Censuren var benhård och reportrarna tvingades bli synnerligen kreativa om de ville kringgå den. Det var det långt ifrån alla som ville. I Tyskland inlemmades journalisterna i den växande propagandaapparaten medan det i Storbritannien från början var förbjudet för reportrar att befinna sig vid fronten. Senare fick en utvald skara följa armén, dock med en kringresande censor hela tiden hack i häl. Han läste allt de skrev, även privata brev hem till familjen.

I det neutrala Sverige rapporterade den världsberömde upptäcktsresanden Sven Hedin från såväl väst- som östfronten utan att en sekund göra avkall på sin Tysklandsvänlighet. Hedin imponerades av de tyska officerarnas duglighet och förfärades över britternas val att stå på det barbariska Rysslands sida.

En del av hans reportage samlades i boken På fronten i väster (1915), som blev oerhört populär i Tyskland. På britterna gjorde den dock inget positiv intryck – de sparkade Hedin ur det prestigefulla Royal Geographical Society.

Men det fanns förstås de som inte fann sig i spelreglerna, och som lyckades kringgå censurens strupgrepp. Ofta handlade det om ett uppfinningsrikt telegraferande och om ett bra samarbete med hemmaredaktören. Genom kryptiska men förment vardagliga telegram fick sålunda den amerikanske journalisten Wythe Williams New York Times att förstå att det var ommöbleringar på gång i den franska krigsledningen efter det katastrofala blodbadet i Verdun. Befälhavaren Joseph Joffre skulle få gå, vilket NYT ropade ut för omvärlden den 7 december 1916.

John Reed var en annan reporter som strävade efter en sanningsenligare rapportering. Han skulle bli den ryska revolutionens viktigaste krönikör, berömd för sin reportagesamling Tio dagar som skakade världen (1919), om bolsjevikernas maktövertagande. Reed hade varit i Mexiko under revolutionen och hans reportage därifrån visade att korrespondentens roll kunde vara en annan än den utanförstående betraktarens. Reed beblandade sig med de upproriska och lyssnade till deras historier, ofta med fara för sitt eget liv.

”Se, lyssna, skriv”, löd hans redaktörs uppmaning då han skickade Reed till östfronten under första världskriget. Från Balkan kom förfärande rapporter: ”Vi gick på de döda, så tätt låg de – ibland sjönk våra fötter ner i hål av ruttnande kött, krasande ben”. Men det var inte förrän kriget var slut som allmänheten fick veta hur många soldater som dött i denna gigantiska människoslakt: 8,5 miljoner.

John Reed var kommunist och hans ideologiska ståndpunkt bildade grund för hans reportage. Den idémässiga trosfastheten kom att övertas av spanska inbördeskriget bevakare – ingen annan konflikt tycks ha engagerat journalistkåren lika mycket. Martha Gellhorn har berättat att hon före sammandrabbningen mellan general Francos nationalister (stödda av Italien och Tyskland) och den republikanska folkfronten (uppbackade av Sovjetunionen och de internationella brigaderna) var övertygad pacifist. I Spanien blev hon övertygad antifascist.

Gellhorn var inte ensam. 1936 anlände journalister i drivor till Spanien, de flesta säkra på att republikanerna hade rättvisan och moralen på sin sida. Många kom inte bara för att skriva utan också för att bedriva hjälparbete eller engagera sig direkt i krigshandlingarna. George Orwell anslöt sig till en grupp frivilliga motståndskämpar i Barcelona, och Arthur Koestler använde sitt korrespondentuppdrag för tidningen London News Chronicle som täckmantel för jobb åt den internationella kommunistiska organisationen Komintern. Senare skulle det visa sig att han kryddat sina texter med grymheter för att misskreditera nationalistsidan.

I Spanien fick svenskan Barbro Alving, Bang, sitt genombrott som krigskorrespondent. I en serie reportage, publicerade i Dagens Nyheter i december 1936, berättar hon om hur det kändes att befinna sig mitt i bombangreppens och granatattackernas Madrid, med dess husruiner, gatustrider och ständiga matköer. Hon betecknar Francosidans bombardemang som ”kriminellt”.

Den 13 december skildrar Bang ett besök på bårhuset, där de döda ligger på rad: ”dessa det moderna krigets nya soldater utan vapen, utan uniformer, utan hjältegloria”. Bland dem finns män med kropparna ”upprivna som på en anatomisk småplansch” och småbarn med krossade huvuden.

I Spanien befann sig också Ernest Hemingway – av Phillip Knightley betraktad som en rätt vissen krigsreporter. Han var mer intresserad av att chockera och framhäva sitt eget mod än att berätta om vad som verkligen hände. Man undrar, skriver Knightley, om allt han skrev var sant?

Hemingway reste tidvis tillsammans med Herbert Matthews, korrespondent vid New York Times, som samarbetade med den legendariska fotografen Robert Capa. Matthews var en betydligt bättre reporter än Hemingway, men också han ideologiskt trogen republikanerna. Matthews bortsåg, som så många andra, från inbördeskrigets spanska förhistoria. De ville se kriget som något större, som en kamp mellan demokrati och diktatur, mellan frihet och förtryck. Matthews skulle två decennier senare göra en intervju med den kubanske revolutionsledaren Fidel Castro, vilket blev hans livs största journalistiska gärning.

Den spanska konflikten tog slut våren 1939, men krigshotet hängde kvar som ett lågtryck över Europa. Hundratals amerikanska krigskorrespondenter skockades under sommaren på kontinenten för att hinna rapportera så mycket som möjligt innan censuren slog till. Tidigt på morgonen den 1 september nådde det första meddelandet tidningen The Times i London. Tyskarna hade gått över polska gränsen, det var krig.

Rapporten var skickad från tidningens korrespondent i Warszawa och skriven på hopdraget telegramspråk:

WARSAW FIRST HOSTILITIES BEGAN FIVETHIRTY

SMORNING GERMAN-POLISH FRONTIER CUMHEAVY

ETAPPARENTLY UNANNOUNCED BOMBARDEMENT

KATOWICE AIRWISE

Andra världskriget skulle bli det mest välbevakade kriget någonsin. Några hundra journalister blev snart uppe i tiotusen och de krigförande ländernas censur- och propagandamaskinerier började rulla igång.

De neutrala korrespondenter som var stationerade i Berlin hade från början en lättare arbetssituation än de som befann sig i Paris och London. Där var det betydligt svårare att få igenom telefonsamtal eller upprätta kontakt med hemmaredaktionen via telegraf. Den tyske propagandaministern Joseph Goebbels bäddade strategiskt mjukt för journalister från neutrala länder, försåg dem med pengar och lät dem skriva vad de ville, men granskade rapporterna i efterhand. De reportrar som inte var tillräckligt välvilliga trakasserades. De egna krigsjournalisterna inlemmades raskt i arméns propagandaavdelning och fick genomgå soldatutbildning.

Närmare en tredjedel av dem kom att dödas eller såras i strid, vilket var ungefär samma förlustfrekvens som drabbade det tyska infanteriet.

Storbritanniens taktik var annorlunda. Ackrediteringsproceduren var omständlig in absurdum och korrespondenterna åtföljdes, precis om under första världskriget, av kontrollerande officerare. Dessa utgjorde oftast av gamla alkoholiserade kavallerister som inte ansågs kunna användas till något bättre än att springa hack i häl på journalisterna.

Finska vinterkriget var en del av andra världskriget. Samtidigt med Martha Gellhorn gick Barbro Alving omkring på Helsingfors gator och iakttog förödelsen. Och precis som Gellhorn i Spanien upplevde Bang att hon höll på att förlora tron på pacifismen när hon bevittnade det ryska anfallskriget. Det var David mot Goliat. Bangs reportage var annorlunda än Gellhorns mer lakoniska, fyllda av uppdämt nordiskt patos och solidaritet med varje ”liten knuten, bredkindad, tystlåten finne, som står på sin post i Mannerheimlinjen och inför hot om gasdöden säger de enkla orden: Kanske får di mej, men int’ får de Finland!”

Sommaren 1940 inledde det tyska flygvapnet sin offensiv mot Storbritannien. Luftduellerna mellan Luftwaffe och RAF bevakades av omkring 150 krigskorrespondenter som campade i gräset på en klippa ett par kilometer väster om Dover på Storbritanniens sydkust. Beväpnade med kikare, kameror och bärbara skrivmaskiner följde de spelet om luftrummet. Radiojournalisten Charles Gardner lät som en sportkommentator när han skrek: ”någon har träffat en tysk… och han är på väg ner… han är på väg ner helt utan kontroll… piloten skjuter ut sig med fallskärm… han kommer att slå ner i vattnet och där kommer han… SMASH…Oh boy, jag har aldrig sett något så bra som det här…”.

Lyssna till Gardners radioinslag här.

De flesta av korrespondenterna var amerikaner och stod på britternas sida, något som inte hindrade dem att se fram emot en förväntad tysk invasion. ”Det kommer att bli den största grejen sedan Jesus”, undslapp sig New York Herald Tribunes Whitelaw Reid förväntansfullt.

Många reportrar var oförberedda på krigsutbrottet på östfronten. Den 22 juni 1941, samma dag som von Ribbentrop tillkännagav att Operation Barbarossa var igång, fanns bara sju krigskorrespondenter i Ryssland. Men snart strömmade de till, bara för att upptäcka att den sovjetiska censuren effektivt hindrade dem att skriva något som helst personligt eller upplysande om denna avgörande krigsskådeplats. De sovjetiska myndigheterna betraktade varje utländsk journalist som spion och behandlade dem därefter.

När anfallet mot Moskva inleddes i november evakuerades hela korrespondenttruppen 150 mil bort, till Kujbysjev, där de fick sitta och spela kort medan deras redaktioner tvingades ta in nyheter från de ryska nyhetsbyråerna. Inte heller i Stalingrad, vintern 1942-43, fick andra än ryssar och tyskar vara med. Först efter kapitulationen tilläts tjugo journalister resa in i den förödda staden, där utsvultna och döende tyskar ännu befann sig.

Högar av lik låg staplade på bakgårdarna och den brittiske journalisten Alexander Werth skrev, uppenbart skakad: ”Ett ögonblick önskade jag att hela Tyskland var där och kunde se det.”

Andra världskriget skapade många hjältar, också bland dess bevakare. De upphöjdes för att de ”stred med pennan”, egentligen en tveksam dygd för en journalist. De producerade många goda artiklar, som Alan Mooreheads från ökenkriget, eller den detaljbesatte Ernie Pyles från Normandie och Paris. Pyles närvaro vid fronten ansågs vara bra för stridsmoralen: ”Våra soldater tycktes alltid strida lite bättre när Ernie var i närheten”. Men de ifrågasatte aldrig kriget i sig, eller vem som hade rätt. Behövdes det kunde de dra vapen själva – som Alex Clifford som flög med RAF över Sicilien och tog över kulsprutan då skytten sårats.

Efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor på Hawaii, den 7 december 1941, började ett nytt skede i världskonflikten. Tidningar och radio ville ha stridsrapporter levererade från första parkett och krigskorrespondenterna var sällan ovilliga. (För USA:s del slutade kraven på heroism med ett facit om 37 döda krigskorrespondenter och 112 sårade.)

Sydafrikanen O D Gallagher och amerikanen Cecil Brown skakade den allierade världen med sina reportage från Siambukten, där de befann sig ombord på den torpederade brittiska slagkryssaren Repulse. Fartyget gick under endast ett par dagar efter Pearl Harbor, utsatt för intensiv beskjutning av japanskt flyg. Det var den värsta attack brittiska flottan skulle komma att utsättas för under kriget.

De bägge reportrarna kastade sig i det oljeblandade vattnet och lyckades bli upplockade av ett annat fartyg. Efter att ha försäkrat sig om att kollegan överlevt påbörjade rivalerna en kapplöpning om vem som skulle bli först med nyheten, Daily Express i London eller CBS i New York.

I rapporterna från kriget i Stilla havet underströks ofta motståndarsidans grymheter. Från amerikansk sida demoniserades japanerna och avskalades sin mänsklighet – ett klassiskt grepp i all krigföring. Den egna sidans förbrytelser nämndes aldrig, förmodligen helt enkelt för att de aldrig upplevdes som förbrytelser. Propagandainstitutionerna intrumfade budskap om ont och gott, rätt och fel köptes av krigskorrespondenterna rakt av.

Rasismen och avhumaniseringen blev en dygd som skulle kulminera i Vietnam, då man i en Londontidning kunde läsa en artikel med rubriken: Generalen drar ut för att jaga Charlie Cong”. Den började så här: ”Efter en lätt lunch i onsdags gav sig general James F Hollingsworth vid den amerikanska ’Stora Röda’ 1:a divisionen av i sin personliga helikopter och dödade flera vietnameser än någon av soldaterna som han förde befäl över.”

Så kom dagen D, den 6 juni 1944. Det ockuperade Västeuropa skulle slutgiltigt skruvas loss ur Hitlers järngrepp med hjälp av en kvarts miljon allierade soldater. Vid avskeppningsplatsen på Englands sydkust fanns några hundra krigskorrespondenter, ivriga att rapportera från denna världens hittills största landstigningsoperation. Av PR-folket, som gärna såg att information kom ut till folket – bara det var rätt information – försågs de med vattentäta gummiväskor för sina skrivmaskiner, varningsetiketter och kondomer (!) för känslig film och rymliga kanvasväskor med ordet PRESS påtryckt. För första gången användes också BBC:s 29 utsända radioreportrar bärbar inspelningsutrustning.

Martha Gellhorn var där, dock utan officiell ackreditering – Hemingway hade tagit hennes plats som Collier’s främste reporter. Gellhorn upplevde D-dagen från ett lasarettsfartyg där hon nästlat sig ombord och gömt sig på en toalett. När båten lade ut lämnade hon sitt gömställe och gick upp på däck, beväpnad med anteckningsblock och whiskyplunta. Vad hon såg var ”historiens största marina trafikstockning”, och senare, döda människor som guppade runt bland vågorna och radioantenner från sjunkna stridsvagnar. Vädret var grått och regnigt.

En bit från kusten i Omaha Beach vadade Gellhorn i land tillsammans med personal från fartyget för att ta hand om skadade. Därefter återvände skeppet till England med alla 426 kojplatserna upptagna. ”Ett fartyg lastat med smärta” sammanfattade Martha Gellhorn.

Totalt producerade krigskorrespondenterna 700 000 skrivna ord om den 6 juni 1944. Ingen har räknat hur många ord som skrevs under hela andra världskriget, men det var förmodligen bara en bråkdel av vad som skulle ha producerats under motsvarande situation i dag. Texterna och radioinslagen slukades av en nyhetstörstande allmänhet som varken hade tillgång till TV eller datorer, och som i många fall hade familjemedlemmar mitt i krigshelvetet. Inte sällan fick de läsa precis det de ville: att kriget gick bra, att förlusterna var små och att stridsmoralen hos de egna var hög.

Journalisternas vana att se sig själva som en del av krigsmakten istället för granskare av den gjorde dem till regeringarnas lydiga redskap. Många av dem hade Hemingways spänningsladdade berättarteknik som förebild. De visste inte att han, till skillnad från sin fru, aldrig hade kommit i land på Omaha Beach den 6 juni. Det var ett faktum som han omsorgsfullt dolde och som ytterligen förvärrade makarnas redan krackelerande äktenskap.

I Vietnam, tjugo år senare, började saker förändras. Det var inte längre lika lätt att vädja till korrespondenternas patriotism som under andra världskriget. En reformerad syn på nyhetsjournalistiken gav reportrarna en ny och aktivare roll i debatten. Det var de, snarare än myndigheter och samhällsorganisationer, som skulle sätta dagordningen och definiera vad som var viktigt.

Till sin hjälp hade de televisionen, som på gott och ont skickade striderna ända hem i folks vardagsrum. Redan under Koreakriget hade det gjorts TV-reportage och under Algerietrevolten fick TV politisk betydelse, inte minst genom fotografen Peter Throckmortons och reportern Herb Greers reportage från FLN-sidan 1956. Throckmorton och Greer skildrade för första gången befrielsefrontens träningsläger och vapenförråd och filmade byar som förstörts av franska legionärer. De franska myndigheterna försökte stoppa filmen, som dock kom att visas i flera länder, däribland USA. Vägen var öppen för en mindre ensidig bevakning av konflikten, som så småningom ledde till Algeriets självständighet.

Men det var Vietnam som blev det första genomteleviserade kriget. Lätthanterligare utrustning gjorde det enklare för fotograferna att följa händelseutvecklingen, samtidigt som efterfrågan på rörliga bilder blev allt större. De flesta människor följde nu krigets utveckling genom TV, konkurrensen mellan bolagen ökade och cheferna skruvade upp kraven på sina utrikes medarbetare. Snart räckte det inte med lik eller suddiga stridsscener, man ville ha avrättningar och döende människor på bästa sändningstid. Bilderna bidrog till att öppna omvärldens ögon för krigets orättfärdighet, men ingav också tittarna en känsla av overklighet och gjorde dem, kanske, mer hårdhudade mot våldet.

Journalisterna levde farligt i Vietnam. Kate Webb från Nya Zeeland, som tillhörde dem som varit med om flest strider, berättade från det amerikanska ambassadområdet i Saigon efter Têtoffensiven. ”Det var som en slaktarbod i Edens lustgård, vackert men gräsligt. Liken låg strödda över de gröna gräsmattorna och de vita skulpterade springbrunnarna”. I april 1971 tillfångatogs hon av nordvietnamesiska trupper och hölls fången i nära en månad. Webb överlevde kriget till skillnad från minst 45 av sina journalistkollegor. 18 journalister rapporterades som saknade i Vietnam.

Trots att Vietnamkriget var så välbevakat tog det lång tid innan de amerikanska journalisterna över huvud taget lade märke till den egna sidans förbrytelser. Först efter artiklarna om massakern i Song My – som betecknade nog inte gjordes av en krigsreporter utan av en journalist på hemmaplan i USA – började tidningsmännen i fält påminna sig att även de hade bevittnat amerikanska övergrepp och brutaliteter. Det var Samuel Hersh som 1970 lyckades göra rubriker av Song My, två år efter händelsen. Då hade löjtnanten som beordrade blodbadet redan åtalats och ett kortfattat nyhetstelegram om saken gått ut via AP, utan att omvärlden reagerade.

Hersh började rota i saken, gjorde en intervju med den ansvarige löjtnanten och lyckades få en ny och okänd nyhetsbyrå att köpa den (de etablerade tidningarna tackade nej). I USA var dock intresset fortfarande svalt, till dess att en arméfotograf lyckades få fram bilder från händelsen. Nu var en hel värld redo att uppröras.

Varför tog det så lång tid? Kanske på grund av lojalitet, kanske på grund av våldsamheter var så vanliga i krig att de knappt längre hade något nyhetsvärde. Kanske var hemmaopinionen och hemmaredaktionerna helt enkelt inte mogna att ta in dessa politiskt laddade perspektiv förrän nu? I Song Mys spår följde en ny sorts undersökande och mer problematiserande journalistik även i USA.

I Sverige fanns det fram till omkring 1965 ett stöd för den amerikanska krigföringen. Men efterhand växte opinionen och medierna kom att kritiseras för sin USA-vänlighet. Under tidigt 1970-tal skiftade perspektivet och såväl TV som radio började beskriva kriget som i grunden orättfärdigt.

Svensk TV hade flera reportrar och fotografer på plats i Vietnam kring år 1970, bland andra Erik Eriksson och fotografen Björn Henriksson. De tillhörde det fåtal som rapporterade från Nordvietnam. Eriksson och Henriksson hade kontakt med hemmaredaktionen varje lördag och skickade en gång i veckan oframkallade filmer, regianvisningar och inspelade speakertexter till Sverige med sovjetiskt flyg.

Efter Vietnam anklagades journalisterna för att ha bidragit till att USA förlorat kriget. De hade inte stått på amerikanernas sida utan gått kommunismens ärenden, menade ma – deras rapporter hade undergrävt allmänhetens och soldaternas kampvilja. Under Kuwaitkriget 1990-91 var amerikanska myndigheter beslutna att detta inte skulle få hända igen.

Medierna skulle hållas kort, istället för lidande, död och heroinpåverkade soldater skulle publiken presenteras ett högteknologiskt krig med ”smarta bomber” som så långt det var möjligt skonade civila.

Det är en inställning som vi åter erövrar mark i demokratiska stater. Även folkvalda ledare väljer idag – istället för att försöka underlätta deras arbete – att se journalister som fiender som måste bekämpas .

För inte så länge sedan, kanske bara tio-femton år tillbaka, ansågs censur åtminstone i retoriken vara ovärdigt en demokratisk stat. Då blev ”inbäddning” av journalister ett sätt att behålla kontrollen över medierna. (Inbäddning betyder att en journalist för kortare eller längre tid placeras hos ett militärt förband i fält och lämnar sina rapporter därifrån.) Fenomenet var vanligt under Irakkriget och har kritiserats för att det ger en ensidig och styrd bild av händelseförloppet. Samtidigt blir inbäddning enligt många ett sätt för journalister att komma nära kriget under något säkrare former.

Det har alltid varit farligt att bevaka krig, vilket historien visar. Men idag tycks hoten vara av en annan art. Journalister inte bara hindras eller försöker styras av enskilda makter utan stoppas på grund av själva sin yrkesroll. Mediehus attackeras, enskilda reportrar och fotografer fängslas eller dödas. I syfte att utplåna dem och det de försöker säga. Och, vilket är nog så illa – det verkar på många platser finnas ett ointresse från de som bestämmer att ändra på det här förhållandet.

Copyright: Anna Larsdotter

Om senaste pressfrihetsindix, läs mer här.

Boktips: Krigets första offer är sanningen (2004) av Phillip Knigtley

Martha Gellhorn – A Life (2003) av Caroline Moorehead

Martha Gellhorn – den tredje vintern. Reportage 1936-1990 (1995); urval och intervju av Stig Hansén och Clas Thor

The Warcos – the War Correspondents of World War Two (1989) av Richard Collier

Reportrar på plats – studier av krigsjournalistik 1960-2001 (2004) av Karin Fogelberg

När Alving blev Bang (2001) red. Marcos Cantera Carlomagno