Jo, kvinnorna kunde också lida av PTSD

home before morning2Jag har just läst ut den här boken: Lynda van Devanters Home before morning, från 1983. Van Devanter var sjuksköterska i Vietnam år 1970, boken skrev hon för att bearbeta sina upplevelser. Den blev en bästsäljare – men också mycket kritiserad. Många hade svårt att ta in delar av det hon skrev, fakta som var långt ifrån den heroiserande bilden av militär sjukvårdspersonal. I Lyndas team söp man och rökte på, festade helt enkelt, för att klara av de långa tunga arbetspassen.

Helikopter efter helikopter som kom in med sårade soldater, ibland bara stympade paket…

Från min synvinkel, då jag ju skriver om kvinnors deltagande i krig, är det mest intressanta hur osynliggjorda dessa kvinnor blev när de mönstrade av. Ingen brydde sig om hur de mådde, fysiskt eller psykiskt. Veteransjukvården var helt inriktad på män, på dessa centraler fanns inte ens gynekologer. Och om det tog tid att förstå att de manliga soldaterna kom hem led av PTSD, post traumatic stress disorder, så tog det ännu längre innan man fattade att kvinnorna också kunde behöva bearbeta vad de upplevt.

Dag efter dag efter dag med inkommande unga soldater och civila personer som var förstörda av kriget, med bortskjutna ansikten, saknade ben och armar, upprivna bukar, sönderbrända…

Dessa personer gjorde ett otroligt jobb, oavsett hur felaktigt kriget var. Och oavsett om de behövde festa på nätterna ibland, för att lätta på trycket.

The only way to se a war is from a hospital, som någon klok kvinna sa under första världskriget.

 

Posted in Blogg | Tagged , , | Leave a comment

Kvinnor + krig + genus = explosivt

Amerikanska sjuksköterskor anländer till Normandie i juni 1944.
Amerikanska sjuksköterskor anländer till Normandie i juni 1944.

Jag har knappt två månader kvar tills det är dags att lämna  manus på min kommande bok Kvinnor i strid. Den ska vara klar till bokmässan i höst. Jag kommer att prata om den på ett seminarium där. I boken tar jag upp en rad aspekter på ämnet kvinnor och krig. Jag skriver om arméns följeslagerskor, piloterna, sjuksystrarna, prickskyttarna, marketenterskorna, könsöverskridarna, läkarna… Från 1600-talet och framåt.

Jag väljer att använda ordet ”strid” i titeln eftersom jag vill vidga begreppet. Uppdelningen av krigets deltagare i civila och soldater är sällan rättvisande eller adekvat och har, historiskt sett, ofta haft mer med kön än uppgifter att göra.

Följ arbetet på instagram: @warladies 

Posted in Blogg, Kvinnor i strid | Tagged , , | Leave a comment

Male bonding, Harari och Strömquist

male bonding
Män behöver inte prata om känslor för att känna samhörighet.

På gymmet lyssnade jag på En varg söker sin podd med Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada Noli. De är nästan alltid bra (bara lite lite onödigt nonchalant elaka ibland, fast det kanske behövs för att de inte ska bli för pk). De pratade om en bok som legat som en bibel på stolen bredvid min säng ett tag nu: Yuval Noah Hararis Sapiens.

Jag har bara hunnit två tredjedelar än fast jag haft boken hur länge som helst. Det är en bok som på något sätt kräver långsamhet, den är så pepprad av kunskap och aha-upplevelser. Den är som vatten när man är alltför törstig.

Anledningen till att jag önskade mig den i present var att jag ville ha svar på några frågor:

  1. varför krigar människor och
  2. hur har patriarkatet uppkommit. De två hänger samman så klart. Det första är, som det verkar ett svar på det andra.

Patriarkatet. Egentligen ger Hariri inget entydigt besked här (annars är han full av intressanta svar på och analyser av hur allt blivit som det blivit). Han säger att t ex muskelkraft knappast är en tillräcklig förklaring till mäns strukturella överordning eftersom många fysiskt svaga män varit ledare. Inte heller aggressivitet ger en tillfredsställande förklaring, tvärtom. Sådan är ofta direkt kontraproduktivt i ledarskap (vad det gäller krig så kan aggressiva individer nog vara funktionella som meniga soldater men knappast som befäl).

Harari pekar på att bland vissa andra djurarter, t ex bonoboer (apor) är matriarkatet en normalitet. Honorna leder samhället och kan i kraft av nätverkande i grupp straffa hanar som uppfört sig illa. Även om de är mindre till växten och inte lika starka.

En sak som Harari fäster vikt vid är just nätverksbyggande. Att kunna bonda och samverka är ju något som utmärker människan som art, som på något sätt utgör det mänskliga. Är det där vi har klon? Alltså: det är male bonding som utgör den historiska faktorn bakom patriarkatets success story.

Det är den tråden som Liv Strömquist tar tag i i podden. Den klassiska bilden av män som har svårare att samarbeta än kvinnor är en felsyn. Däremot ser mäns nätverkande annorlunda ut.

Under ofantliga tidsrymder har ett finkalibrigt närmast intuitivt knypplande män emellan evolutionära fördelar av oöverskattad dignitet. Bra på att bonda = fördelar i överlevnad.

Male bonding (i brist på bättre namn) handlar om något helt annat än det vi brukar förknippa med nätverkande mellan kvinnor: alltså ”djupa” och nära relationer, långa samtal om känslor, inlevelsefullt lyssnande.

Män behöver inte ens beröra känslor för att få igång solidaritet. De sitter i samma rum, och vips är den där, känslan av att höra till samma lag, att ha en hemlig orden tillsammans. Broderskap är som brosk och ben. Den stagar upp.  Den sänder ut signaler som gör att män hittar varandra i ögonblickliga själfrändskaper. Den göra att fäder självklart boostar söner medan mödrar kan se döttrar som konkurrenter. (Jag pratar g e n e r e l l t här.)

Men det fina med evolutionen är att den aldrig blir färdig. Allt kan hända. Liv S förde i podden denna diskussion vidare på ett så intressant sätt. För med insikten om att det manliga nätverket är en anledning till patriarkatets uppkomst så kommer en möjlighet att agera. Att utradera ojämlikhet och ge kvinnor power och rättvisa. Eller snarare, att ta den.

Om man är högerhänt är det väldigt svårt att skriva med vänster. Svårt och utmanande. Andra muskler. Ny finmotorik. Samtidigt: en god känsla av att låta andra hjärnvindlingar jobba än de gamla vanliga. Det finns en enorm tillfredsställelse i detta.

Likadant är det att tänkta på ett nytt sätt om kvinnlig gemenskap. Vi kan hitta strategier, verktyg. Bygga ben och brosk vi också. Sända ut nya signaler. Upparbeta en samhörighetskänsla. Så att ett nytt fält öppnar sig, en ny historia där vi boostar och för fram varandra, där vi alltid alltid stöttar våra döttrar. Men det kräver samhörighet, enighet, kanske inte en minsta gemensamma nämnare, men en solidarisk grund.

Dessutom: kvinnor har också vapen att ta till. Strömquist nämnde makten över reproduktionen. Det finns kanske ingen starkare makt. Men då börjar vi komma in på frågan om kriget. Varför det finns, hur det uppkommit, varför det är lika gammalt som patriarkatet. För krig och reproduktion hänger samman, är jag övertygad om.

Posted in Blogg | Tagged , , , | Leave a comment

Soldaten Ann Mills högg huvudet av fienden

Ann Mills, soldat, med avhugget huvud.
Ann Mills med dekapiterad fransman.

Den här märkvärdiga bilden publicerades 1820 i en bok med den intresseväckande men något otympliga titeln Portraits, Memoirs, and Characters, of Remarkable Persons, from the Revolution in 1688 to the End of the Reign of George II. 

Den föreställer Ann Mills, engelsk soldat och matros som förklädd till man tjänstgjorde ombord fregatten Maidstone omkring år 1740 (förmodligen under österrikiska tronföljdskriget). Att kvinnor tog värvning som soldater eller sjömän förklädda till män var inte helt ovanligt vid den här tiden. Att de skar halsen av folk var nog mindre vanligt.

Utgivare av böckerna var James Caulfield, författare och försäljare av tryckte bilder med egen butik vid Leicester Square i London.

I böckerna (med fantastiska gravyrer av Robert Graves) samlade Caulfield en rad personligheter som han fann spännande och excentriska, som Ann Mills, eller Matthew Buckinger – en ”utomordentligt liten man”, född utan armar och ben 1674. Eller den dövstumme Duncan Campbell som gjorde sig en förmögenhet som spåman och orakel. Och dessutom ytterligare en kvinnlig soldat, Christian Davies, även kallad Mother Ross, som tog värvning i början av 1700-talet under flera olika namn.

Att Ann Mills verkligen funnits kan vi inte vara helt säkra på. Men vi vet att samtiden var fascinerad av kvinnliga soldater och att de förekom – säkert i högre antal än de dokumenterade. Många, de flesta, avslöjades förstås inte.

Hursomhelst, Frank Felsenstein, som skrivit en artikel i tidskriften ECF, ger oss en nyckel till bilden av Mills. Han påpekar att det avhuggna huvudet som Mills håller i handen är en fransmans, med långt friserat hår i band, och påminner om det just avslutade Napoleonkrigen. ”Den franske sprätten” var en sorts kulturell ikon och motbild till engelsk robusthet i brittisk självförståelse.

Med bilden ville Caulfield och Graves kanske också håna de feminiserade fransmännen genom att framställa dem som grundligen besegrade av ”det svaga könet”. England hade ju vunnit kriget.

Att feminisera motståndaren i syfte att smäda honom var, och är, en vanlig strategi i krig – denna den mest maskuliniserade av sysselsättningar. (”Feminint” blir då förstås lika med något vekt och dåligt.)

I själva verket var de kvinnor som stred i 1600-, 1700- och 1800-talens krig lika djärva och skickliga som sina manliga medsoldater. Och, ibland, lika rädda och klumpiga.

Posted in Blogg, Kvinnor i strid | Tagged | Leave a comment

Darwin satte människan på plats

Charles Darwin - en farlig man.
En farlig man?

När Charles Darwins bok Om arternas uppkomst kom ut 1859 kallades han Englands farligaste man. Darwin puffade nämligen ner människan från den piedestal där hon tronade i den falska övertygelsen att hon var skapad av Gud, dessutom som själva höjdpunkten i hans kreation. Evolutionen, som Darwin beskrev i sin bok, hade ingenting med gudar eller något annat övernaturligt att göra. Den var en naturlig (i motsats till människoskapad) process vars drivkraft var det naturliga urvalet. De egenskaper ur ett oändligt antal som är bäst anpassade till en viss miljö har störst chans att överleva.

Tanken på evolutionens obeveklighet kan kanske vara otäck. Men mest befriande. Den tar inte bort värdet av kultur, skönhet, idéer, kanske till och med av kyrkor. Men befriar oss från regelverk som både blåser upp oss och förminskar oss. Som säger att vissa mänskor är bättre än andra och försätter de andra i slaveri. Den är någon slags bas, en monoton och obeveklig kraft som ingen gud har någon chans mot. —

Den 12 februari är det Darwindagen – Charles Darwin vad född denna dag år 1809. Grattis! Den här texten skrev jag om honom för några år sedan:

*

I AUGUSTI 1831 mottog Charles Darwin ett brev som skulle förändra hans liv. Brevet var från hans vän John Stevens Henslow, professor i botanik i Cambridge. Av Henslow hade Darwin lärt sig massor om sitt stora intresse: djur och växter. Fastän han befann sig i Cambridge för att läsa teologi tillbringade Charles Darwin betydligt mer tid i naturen än i studiekammaren.

I brevet frågade Henslow om Darwin ville följa med på en forskningsseglats runt jorden. Darwin skulle tjänstgöra som oavlönad naturvetenskapsman ombord på fartyget Beagle. Det var ett drömerbjudande för den 22-årige Charles. Hans skulle slippa de krävande och tråkiga präststudierna samtidigt som han skulle få vara ute i naturen hela dagarna.

Darwins far, läkaren Robert Waring, var dock inte lika övertygad. Han var en krävande patriark, som länge undrat vad det skulle bli av hans yngste son. Skolan hade den unge Charles aldrig varit intresserad av och en tidigare läkarutbildning hade han hoppat av. Han tålde nämligen inte att se blod. Skulle han nu avsluta sin prästutbildning också? Fadern sa först nej, men ändrade sig senare, efter att en släkting övertalat honom.

Så gav sig Charles Robert Darwin den 27 december 1831 av på sitt livs resa. Bakom sig lämnade han det välbeställda hemmet i småstaden Shrewsbury i västra England. Där hade han växt upp med en äldre bror och fyra systrar. Familjen var liberal och vetenskapsintresserad. Farfadern, biologen Erasmus Darwin, hade bland annat skrivit den berömda boken Zoonomia. I den utvecklades en av de tidigaste teorierna om evolutionen. Charles mor hette Susannah och var dotter till grundaren av en berömd porslinsfabrik, Wedgwoods. Hon dog när Charles var åtta år gammal.

Charles var inte av riktigt samma skrot och korn som sin far och farfar. Hans intresse för naturen hade inget med teorier att göra. Det var praktiskt och okomplicerat. Redan som barn var han en oförtröttlig samlare som släpade hem musselskal och stenar till pojkrummet. Han räknade, katalogiserade och förde statistik över allt från väder och vind till sin egen hälsa. Han hade lärt sig att stoppa upp djur och byggt upp en imponerande samling skalbaggar. Enligt sin morbror Josiah var Charles Darwin ”en man med onormal nyfikenhet”

Resan runt jordklotet med Beagle tog fem år. Mesta tiden tillbringade man runt Sydamerikas kuster. Så snart Darwin var i land samlade han allt vad han såg: plankton, spindlar, fåglar, växter. Mindre fyrfota djur lade han in i sprit, fossiler och geologiska prover skickades hem för analys. Hans anteckningar var fyllda av entusiastiska utrop. Brasilien var ”ett kaos av ljuvlighet”, skrev han till exempel. Man kunde inte gå hundra steg ”utan att hejdas av någon ny och underbar levande varelse”. Men Darwin drabbades också av sjukdom efter att ha blivit biten av insekter. Sviter av detta plågade honom troligen under resten av hans liv.

Så länge han var ombord på Beagle drog Darwin egentligen inte så stora slutsatser av sina fynd. Först hemma i England insåg han betydelsen av de upptäckter han gjort. Vid den här tiden trodde de flesta människor att djur och växter var skapade av Gud och därmed oföränderliga. Så som arterna en gång blivit till förblev de också. Detta var inte sant, insåg Darwin. Allting levande – människor, växter och djur – befann sig tvärtom i ständig förändring. Det var en djärv tanke i ett samhälle som satt Gud som högste chef och alltings upphovsman. Den kom att bilda grund för den evolutionsteori som Darwin skulle ägna resten av sitt liv åt att utforska och förfina.

Men Charles Darwin var inte en man som förhastade sig. Det dröjde ett par decennier innan han vågade presentera sina tankar fullt ut. Darwin visste att de skulle möta stort motstånd, inte minst hos kyrkan. Han var en försiktig person och skulle aldrig lägga fram en teori utan omfattande bevisföring.

Försiktigheten gällde även hans privatliv. Innan han friade han till sin kusin Emma Wedgwood övervägde han noggrant för- och nackdelar med äktenskapet. Han kom fram till att det nog skulle vara bra för hälsan att gifta sig. Charles och Emma fick tio barn tillsammans och slog sig så småningom ner på egendomen Downs i grevskapet Kent.

Förutom barnen fanns i trakten stora bestånd av orkidéer som Darwin nu fick tillfälle att studera. Han fördjupade sig även i avel på tamduvor och skrev fyra tjocka böcker om havstulpaner. Efter resan med Beagle lämnade han sällan sitt hem. Han kände sig ofta sjuk, kanske led han av psykiska problem. Men en sak var bra – han räknades nu som en äkta vetenskapsman. Det betydde att han äntligen var accepterad av sin far.

Först 1856 grep sig Charles Darwin på allvar an uppgiften att skriva vad som skulle bli historiens viktigaste vetenskapliga bok. Arbetet med Om arternas uppkomst gick dock långsamt. Charles hade just börjat på kapitlet om tamduvor när ett viktigt brev anlände till Downs. Brevet var avsänt i östra Indonesien, där den självlärde brittiske biologen Alfred Russel Wallace befann sig. Darwin ville knappt tro sina ögon när han läste innehållet. Där presenterade Wallace, på ett fåtal sidor, exakt samma teori om arternas uppkomst som han själv. De två hade alltså oberoende av varandra kommit fram till samma slutsats.

Till skillnad från Darwin hade Wallace dock inget omfattande vetenskapligt bevismaterial till stöd för sin tes. Insikten hade slagit ner som en blixt i honom under ett anfall av malaria.

Nu blev det bråttom. Tre år senare utkom Om arternas uppkomst. Förstaupplagan sålde slut på en dag. Många provocerades, bland annat en präst som utnämnde Darwin till Englands farligaste människa. Men i grunden var tiden mogen för en ny syn på hur livet på jorden uppkommit och utvecklats. Gud vältes ner från sin piedestal. Vetenskapens tidsålder var inne.

I Om arternas uppkomst skrev Darwin inte speciellt mycket om människan. Tankarna om vårt eget släkte preciserade han först i Om människans ursprung, som kom 1871. Det stod dock klart att hon knappast var ”skapelsens krona”. Precis som allt annat levande hade människan utvecklats från en enkel organism. Hennes förfäder var apliknande varelser av samma typ som gorillor och schimpanser härstammar ifrån. Det sista var förstås svårt att svälja för många religiösa människor, och är så än i dag. (Undersökningar har visat att så många som en tredjedel av alla amerikaner fortfarande tror på kreationismen. Det vill säga de håller Bibelns skapelseberättelse för fullständigt sann.)

Charles Darwin förblev en arbetsmyra in det sista. Även sedan han fått allvarliga hjärtproblem skrev han artiklar om allt från sötvattenmollusker till sexuellt urval hos vildhundar. Hans sista bok handlade om daggmaskar. Den 19 april 1882 drabbades Darwin av en massiv hjärtattack och dog. Han begravdes i Westminister Abbey. Som en hedersbetygelse lades hans stoft intill Isaac Newtons, en annan naturvetenskapsman som vågat utmana Gud.

Lästips: Charles Darwin (1999) av Thomas Hylland Eriksen och Charles Darwin – en bildbiografi (1966) av Julian Huxley och H B D Kettlewell.

Citat:

”När jag slutade skolan var jag varken bättre eller sämre än mina jämnåriga, och jag tror att jag av alla lärare och av min far ansågs som en mycket vanlig gosse, intellektuellt snarare under medelmåttan” (ur Charles Darwins självbiografi, 1887)

Darwins liv i årtal:

1809 Föds i byn Shrewsbury.

1825 Börjar på universitetet i Edinburgh.

1831-36 Reser runt jorden med Beagle.

1839 Gifter sig med Emma Wedgwood. Reseskildringen En naturforskares resa omkring jorden utkommer. Den blir en stor framgång.

1858 Upptäcker att naturforskaren Alfred Russel Wallace kommit fram till exakt samma sak som han själv angående arternas uppkomst och utveckling.

1859 Första upplagan av Om arternas uppkomst kommer ut.

1871 Tvåbandsverket Människans ursprung kommer ut.

1882 Dör i en hjärtattack, 73 år gammal. Begravs i Westminister Abbey, London, den 26 april.

1887 Darwins självbiografi ges ut av sonen Francis.

 

Så funkar evolutionen

Frågeställningarna om hur livet uppstått och utvecklats fanns inte bara hos Darwin. Många naturforskare satt vid den här tiden med olika bitar till naturens gåtfulla pussel. Vad de saknade var en övergripande teori. Denna var, när den väl presenterats, ganska enkel. (”Hur ytterligt enfaldigt att ingen kommit att tänka på det!” skrev en recensent efter att ha läst Om arternas uppkomst.)

Grunden till arternas förändring berodde enligt Darwin på det naturliga urvalet. Ordet ”naturlig” använde han här som en motsats till ett av människor styrt avelsurval. Naturen i sig har ingen plan eller vilja. Den slumpar helt enkelt fram ett oändligt antal variationer där de egenskaper som är bäst anpassade till en viss miljö har störst chans att överleva. Så kan till exempel en fågelindivid med något smalare näbb än sitt syskon ha lättare att skaffa sig mat i en viss omgivning. De individer som är bäst anpassade till sin miljö har alltså större chans till överlevnad och reproduktion. Därför kommer just deras egenskaper att spridas till kommande generationer.

Teorin om evolutionen är dock inte samma sak som att livet är en ständig kamp, menade Darwin. När det gäller människan är till exempel förmåga till samarbete en egenskap som kan öka överlevnadschansen.

Copyright: Anna Larsdotter

Posted in Artiklar | Tagged , | Leave a comment