Suffragetternas kamp var otrolig

Aktivister: Annie Briggs, Lillian Forrester och Evelyn Manesta.
Aktivister och feminister. Annie Briggs, Lillian Forrester och Evelyn Manesta står i mitten.

Jag kan inte upphöra att fascineras över de engelska suffragetterna. Det här att de inte bara pratade utan också handlade. Deeds not words, som Emmeline Pankhurst uppmanade sina anhängare. Och det ofta på ett våldsamt sätt. Det är nästan otroligt, tänker jag, att de attackerade byggnader med gatstenar, satte eld på dem, att de hällde bläck i brevlådor och gjorde våldsamt motstånd när de greps. Även om jag inte vill försvara våldet (t ex bränderna) så förtjänar dessa kvinnor historisk respekt och långa kapitel i historieböckerna. Att de genomförde detta, för hundra år sedan. De påminner om det faktum att kvinnor utgör halva jordens befolkning och att vi borde kunna skapa ett annat samhälle, om vi bestämmer oss.

Emmeline Pankhurst försvarade den militanta rösträttsrörelsen med orden:

It is a duty that every woman will owe to her conscience and self-respect, to other women who are less fortunate than she is herself, and to all those who are to come after her. Take your share in manifesting in a practical manner, your indignation at the betrayal of our cause.

I åratal hade suffragetterna tystats och skrattats åt  under sin kampanj för rösträtt. När de ville debattera jämställdhetsfrågor i parlamentet såg manliga ledamöter till att prata så länge att tiden tog slut och kvinnornas inlägg ”inte hanns med”.

Att de till slut tog till våldsmetoder är inte konstigt. Snarare är det märkligt att det inte hänt, eller händer, oftare.

De engelska suffragetterna attackerade också konst som de ansåg vara kvinnofientlig. Inte bara för att den gav en förminskande bild av kvinnor utan för att dess förljugenhet stack i ögonen i en tid när kvinnor slets ut av arbete och sjukdom och brist på de mest basala ekonomiska och politiska rättigheter. Män målade vackra madonnor, satte kvinnor på piedestal, men såg aldrig verkligheten omkring sig, hur kvinnor kämpade och led, hur de gick under.

Attackerad konst: Last watch of hero and Captive av Frederic Leighton.
Attackerad konst: Last watch of Hero and Captive av Frederic Leighton.

Första gången ett sådant här attentat utfördes var i april 1913. Då gick tre kvinnor till attack mot ett antal konstverk på Manchester Art Gallery. Strax innan stängningsdags slog de sönder glasen som skyddade målningarna. Även om deras intention inte var att skada själva konsten så blev det resultatet. Bland verken fanns konst av John Everett Millais och Dante Gabriel Rossetti.

De tre kvinnorna: Annie Briggs, Lillian Forrester och Evelyn Manesta drogs inför domstol och två av dem dömdes till fängelse. De bevakades därefter i hemlighet av polisen.

1918 fick kvinnor rösta i parlamentsvalet för första gången. Men bara om de hade fyllt trettio. Inte förrän 1928 fick även kvinnor mellan tjugoett och trettio rösträtt.

Posted in Blogg | Tagged , | Leave a comment

Nu trycks Kvinnor i strid

Kvinnor i strid, ny bok av Anna Larsdotter

Efter en sommar när jag inte gjort något annat än skrivit och läst (förutom att gå ut med valpen) är boken om kvinnor och krig klar.

Om jag hade haft tio år på mig skulle jag har kunnat skriva ett tiobandsverk. Nu blev det bara en bok, en liten första ingång till detta gigantiska och intressanta ämne.

När man byter perspektiv, från att se kvinnor som offer till aktörer i krig så öppnar sig en ny värld som varit fantastisk att utforska.

Visst är omslaget fint? Det är gjort av Miroslav Sokcic.

Posted in Kvinnor i strid | Tagged , , | Leave a comment

Jo, kvinnorna kunde också lida av PTSD

home before morning2Jag har just läst ut den här boken: Lynda van Devanters Home before morning, från 1983. Van Devanter var sjuksköterska i Vietnam år 1970, boken skrev hon för att bearbeta sina upplevelser. Den blev en bästsäljare – men också mycket kritiserad. Många hade svårt att ta in delar av det hon skrev, fakta som var långt ifrån den heroiserande bilden av militär sjukvårdspersonal. I Lyndas team söp man och rökte på, festade helt enkelt, för att klara av de långa tunga arbetspassen.

Helikopter efter helikopter som kom in med sårade soldater, ibland bara stympade paket…

Från min synvinkel, då jag ju skriver om kvinnors deltagande i krig, är det mest intressanta hur osynliggjorda dessa kvinnor blev när de mönstrade av. Ingen brydde sig om hur de mådde, fysiskt eller psykiskt. Veteransjukvården var helt inriktad på män, på dessa centraler fanns inte ens gynekologer. Och om det tog tid att förstå att de manliga soldaterna kom hem led av PTSD, post traumatic stress disorder, så tog det ännu längre innan man fattade att kvinnorna också kunde behöva bearbeta vad de upplevt.

Dag efter dag efter dag med inkommande unga soldater och civila personer som var förstörda av kriget, med bortskjutna ansikten, saknade ben och armar, upprivna bukar, sönderbrända…

Dessa personer gjorde ett otroligt jobb, oavsett hur felaktigt kriget var. Och oavsett om de behövde festa på nätterna ibland, för att lätta på trycket.

The only way to se a war is from a hospital, som någon klok kvinna sa under första världskriget.

 

Posted in Blogg | Tagged , , | Leave a comment

Kvinnor + krig + genus = explosivt

Amerikanska sjuksköterskor anländer till Normandie i juni 1944.
Amerikanska sjuksköterskor anländer till Normandie i juni 1944.

Jag har knappt två månader kvar tills det är dags att lämna  manus på min kommande bok Kvinnor i strid. Den ska vara klar till bokmässan i höst. Jag kommer att prata om den på ett seminarium där. I boken tar jag upp en rad aspekter på ämnet kvinnor och krig. Jag skriver om arméns följeslagerskor, piloterna, sjuksystrarna, prickskyttarna, marketenterskorna, könsöverskridarna, läkarna… Från 1600-talet och framåt.

Jag väljer att använda ordet ”strid” i titeln eftersom jag vill vidga begreppet. Uppdelningen av krigets deltagare i civila och soldater är sällan rättvisande eller adekvat och har, historiskt sett, ofta haft mer med kön än uppgifter att göra.

Följ arbetet på instagram: @warladies 

Posted in Blogg, Kvinnor i strid | Tagged , , | Leave a comment

Male bonding, Harari och Strömquist

male bonding
Män behöver inte prata om känslor för att känna samhörighet.

På gymmet lyssnade jag på En varg söker sin podd med Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada Noli. De är nästan alltid bra (bara lite lite onödigt nonchalant elaka ibland, fast det kanske behövs för att de inte ska bli för pk). De pratade om en bok som legat som en bibel på stolen bredvid min säng ett tag nu: Yuval Noah Hararis Sapiens.

Jag har bara hunnit två tredjedelar än fast jag haft boken hur länge som helst. Det är en bok som på något sätt kräver långsamhet, den är så pepprad av kunskap och aha-upplevelser. Den är som vatten när man är alltför törstig.

Anledningen till att jag önskade mig den i present var att jag ville ha svar på några frågor:

  1. varför krigar människor och
  2. hur har patriarkatet uppkommit. De två hänger samman så klart. Det första är, som det verkar ett svar på det andra.

Patriarkatet. Egentligen ger Hariri inget entydigt besked här (annars är han full av intressanta svar på och analyser av hur allt blivit som det blivit). Han säger att t ex muskelkraft knappast är en tillräcklig förklaring till mäns strukturella överordning eftersom många fysiskt svaga män varit ledare. Inte heller aggressivitet ger en tillfredsställande förklaring, tvärtom. Sådan är ofta direkt kontraproduktivt i ledarskap (vad det gäller krig så kan aggressiva individer nog vara funktionella som meniga soldater men knappast som befäl).

Harari pekar på att bland vissa andra djurarter, t ex bonoboer (apor) är matriarkatet en normalitet. Honorna leder samhället och kan i kraft av nätverkande i grupp straffa hanar som uppfört sig illa. Även om de är mindre till växten och inte lika starka.

En sak som Harari fäster vikt vid är just nätverksbyggande. Att kunna bonda och samverka är ju något som utmärker människan som art, som på något sätt utgör det mänskliga. Är det där vi har klon? Alltså: det är male bonding som utgör den historiska faktorn bakom patriarkatets success story.

Det är den tråden som Liv Strömquist tar tag i i podden. Den klassiska bilden av män som har svårare att samarbeta än kvinnor är en felsyn. Däremot ser mäns nätverkande annorlunda ut.

Under ofantliga tidsrymder har ett finkalibrigt närmast intuitivt knypplande män emellan evolutionära fördelar av oöverskattad dignitet. Bra på att bonda = fördelar i överlevnad.

Male bonding (i brist på bättre namn) handlar om något helt annat än det vi brukar förknippa med nätverkande mellan kvinnor: alltså ”djupa” och nära relationer, långa samtal om känslor, inlevelsefullt lyssnande.

Män behöver inte ens beröra känslor för att få igång solidaritet. De sitter i samma rum, och vips är den där, känslan av att höra till samma lag, att ha en hemlig orden tillsammans. Broderskap är som brosk och ben. Den stagar upp.  Den sänder ut signaler som gör att män hittar varandra i ögonblickliga själfrändskaper. Den göra att fäder självklart boostar söner medan mödrar kan se döttrar som konkurrenter. (Jag pratar g e n e r e l l t här.)

Men det fina med evolutionen är att den aldrig blir färdig. Allt kan hända. Liv S förde i podden denna diskussion vidare på ett så intressant sätt. För med insikten om att det manliga nätverket är en anledning till patriarkatets uppkomst så kommer en möjlighet att agera. Att utradera ojämlikhet och ge kvinnor power och rättvisa. Eller snarare, att ta den.

Om man är högerhänt är det väldigt svårt att skriva med vänster. Svårt och utmanande. Andra muskler. Ny finmotorik. Samtidigt: en god känsla av att låta andra hjärnvindlingar jobba än de gamla vanliga. Det finns en enorm tillfredsställelse i detta.

Likadant är det att tänkta på ett nytt sätt om kvinnlig gemenskap. Vi kan hitta strategier, verktyg. Bygga ben och brosk vi också. Sända ut nya signaler. Upparbeta en samhörighetskänsla. Så att ett nytt fält öppnar sig, en ny historia där vi boostar och för fram varandra, där vi alltid alltid stöttar våra döttrar. Men det kräver samhörighet, enighet, kanske inte en minsta gemensamma nämnare, men en solidarisk grund.

Dessutom: kvinnor har också vapen att ta till. Strömquist nämnde makten över reproduktionen. Det finns kanske ingen starkare makt. Men då börjar vi komma in på frågan om kriget. Varför det finns, hur det uppkommit, varför det är lika gammalt som patriarkatet. För krig och reproduktion hänger samman, är jag övertygad om.

Posted in Blogg | Tagged , , , | Leave a comment