Ullen lika viktig som bronset under bronsåldern – minst

Skulle inte bronsåldern lika gärna kallas för ullåldern? Över hela den europeiska kontinenten utgjorde ull, garn och vävda textilier en viktig del av ekonomin och handeln, ett faktum som inte så ofta lyfts fram. 

– En anledning kan vara att textilproduktion ofta knutits till hushållssfären och det vardagliga arbetet, inte något som haft med ekonomi att göra, säger Serena Sabatini, arkeolog vid Göteborgs universitet. Hon har forskat om ull, får och Europas tidiga textilekonomier och är en av författarna till antologin Textile Revolution in Bronze Age Europe. Ett pionjärarbete inom ett område som varit underskattat inom forskningen.

Vävtyngder och sländtrissor från Montale i Italien. Foto: Modenas etnografiska och arkeologiska stadsmuseum.

Från Medelhavsområdet finns skriftliga källor som vittnar om vikten av fårskötsel och ullhantering under bronsåldern. Tillverkarna förde bok över tillgångar, försäljning och hur mycket ull som skickades iväg till olika underleverantörer för bearbetning. Spinning och vävning tog lång tid vilket gjorde färdiga plagg, täcken eller mattor extremt dyra.

Men också råvaran var kostbar – i texter från Anatolien från cirka 1800 f Kr berättas att 60 kilo ull motsvarade 30 kilo koppar i värde. Förhistoriska får gav betydligt mindre ull än dagens – kanske bara 700 gram per år och får (nuförtiden kan ett australiskt får ge tio kilo) – vilket drev upp priserna. 

När det gäller norra Europa kan forskarna nu sprida nytt ljus. Eftersom historiska källor saknas har de istället använt arkeologi och naturvetenskapliga metoder för att kartlägga ullens betydelse. Isotopanalyser av strontium i bevarade bronsålderstextilier ge till exempel svar på vilka geologiska områden ett får och därmed dess ull härrör ifrån. 

Äldre bronsålderskläder och gravgåvor från Trindhøjs ekkistegrav i Danmark. Bild: Roberto Fortuna och Kira Ursem, National Museum of Denmark.

– Vi har bland annat undersökt bevarade textilier från ekkistegravar i Danmark som visar på att ullen inte kommer från närområdet utan från flera olika platser långt borta, säger Serena Sabatini. 

Att yllet vid den här tiden är lokalt producerat av får som betat hemma kring gården kan alltså avfärdas när det gäller Norden. Istället importerades både råvaran och vissa större plagg som kjolar och mantlar. Det senare tyder åtminstone vävningsteknikerna på, enligt den andra av bokens redaktörer, Sophie Bergerbrant.  

Rekonstruktion av vävstol från bronsåldern. Bild: Richard Potter, Göteborgs Universitet

Exakt varifrån den ull och de textilier som nådde Norden kom ifrån går inte att säga med säkerhet, men olika teorier finns. De kan till exempel ha importerats från Alperna, eller från dagens Ungern, där undersökningar av skelett visar på en dramatisk ökning av fårproduktionen kring år 2000 f Kr. 

– Genetiska studier tyder också på att man avlat fram arter som producerar mer ull, säger Serena Sabatini, som själv studerat boplatser i Po-dalen i Italien. 

Först i slutet av bronsåldern, omkring år 500 f Kr, börjar människor i Norden använda ull från egna får i större skala. 

Det kanske viktigaste resultat av forskningen bakom boken är att historiker och arkeologer framgent inser hur viktigt det är att ta hänsyn till textilier när man studerar förhistoriska samhällens organisering, både praktiskt och ekonomiskt. Metall var viktigt, men lika viktig var ullen. 

Artikeln var ursprungligen publicerad i Populär Historia nr 6/2020.