Jo, kvinnorna kunde också lida av PTSD

home before morning2Jag har just läst ut den här boken: Lynda van Devanters Home before morning, från 1983. Van Devanter var sjuksköterska i Vietnam år 1970, boken skrev hon för att bearbeta sina upplevelser. Den blev en bästsäljare – men också mycket kritiserad. Många hade svårt att ta in delar av det hon skrev, fakta som var långt ifrån den heroiserande bilden av militär sjukvårdspersonal. I Lyndas team söp man och rökte på, festade helt enkelt, för att klara av de långa tunga arbetspassen.

Helikopter efter helikopter som kom in med sårade soldater, ibland bara stympade paket…

Från min synvinkel, då jag ju skriver om kvinnors deltagande i krig, är det mest intressanta hur osynliggjorda dessa kvinnor blev när de mönstrade av. Ingen brydde sig om hur de mådde, fysiskt eller psykiskt. Veteransjukvården var helt inriktad på män, på dessa centraler fanns inte ens gynekologer. Och om det tog tid att förstå att de manliga soldaterna kom hem led av PTSD, post traumatic stress disorder, så tog det ännu längre innan man fattade att kvinnorna också kunde behöva bearbeta vad de upplevt.

Dag efter dag efter dag med inkommande unga soldater och civila personer som var förstörda av kriget, med bortskjutna ansikten, saknade ben och armar, upprivna bukar, sönderbrända…

Dessa personer gjorde ett otroligt jobb, oavsett hur felaktigt kriget var. Och oavsett om de behövde festa på nätterna ibland, för att lätta på trycket.

The only way to se a war is from a hospital, som någon klok kvinna sa under första världskriget.

 

0 kommentarer

Lägg till din →

Lämna ett svar