Lubbe Nordström och Lort-Sverige

Vissa böcker tror man handlar om en sak och så handlar de om något helt annat. Vissa klassiker, till exempel. De har fått ett rykte om sig, skapat i  en tid som såg livet ur en annan vinkel än vi gör just nu. Och så hänger det kvar, ryktet. Men ger man sig tid att läsa så öppnar sig andra världar. Nya bilder av det förgångna.

Ludvig Nordströms Lort-Sverige från 1938 är en sådan skrift, inser jag efter att ha läst den över nyårshelgen. Den är ju en klassiker – radioserien boken bygger på har kallats för det första radiosända socialreportaget. Nordström satte ord på det som det officiella Sverige inte längre ville kännas vid: eländet som fortfarande existerade i statarlängorna, armodet i torp och arbetarlägenheter.

Och visst handlar den om lort alltid – det finns mycket skit under naglarna på det Sverige han beskriver. Men Lort-Sverige handlar också en hel del om moral och politik. Trots att Lubbe i inledningen nogsamt påpekar att hans uppdrag inte är att ta ställning eller driva teser utan att rakt upp och ner skildra bostadssituationen som den ser ut i samtidens Sverige så är det just det han gör. Tar ställning. Driver teser.

Under åtta veckor reste Ludvig Nordström runt i Sverige och inventerade bostäder, från Malmö till Karesuando. Han klev in och ut ur stugor och statarlängor och egnahem tillsammans med kommunalmän och provinsialläkare och ställde myndigt diagnos. Och då inte bara på kök och skafferier och avträden utan också på människor. På läget i själva nationen Sverige. Ty lorten är inte bara fysisk, utan även själslig, menar Lubbe. Och den är en nationell angelägenhet. Om vi inte reder upp i lortträsket så det snart inte mycket kvar av Sverige!

Ja, visst luktar det 30-tal. En tid när man var som besatt av ordning och reda, av att kategorisera, och av det försåtliga begreppet hygien. Rashygien, steriliseringspolitik, folkuppfostran. Det är hejdlösa generaliseringar. Man blir nästan förlägen å Lubbe Nordströms vägnar, för säkert ville han väl väl? Hans önskan var ett bättre Sverige där människor slapp tina vattnet inomhus på mornarna, slapp flugor och vägglöss, tbc och skitiga dass. Jag tror inte att han tänkte efter tillräckligt mycket, han, författaren, hade inte fantasi nog att se över horisonten av den tid han själv var en del av. Som många män med halvstor historisk betydelse.

Det är alltså 30-talets tidskänsla som efter läsningen stannar kvar i minnet hos mig. Denna tid som skapade folkhemmet, som beredde väg för miljonprogrammet och grundskolan och allmän tilläggspension och barnavårdscentraler. Men som också var som besatt av klassificering, av att dela upp ”folkmaterialet” i gott och dåligt och av att uppfostra, eller rentav eliminera! det som ansågs icke önskvärt.

Tro inte allt är så fint och rent och korrekt i konungariket Sverige som vi ofta vill låta påskina, vill Lubbe Nordström säga. Och det kan man ju hålla med om, även om min analys inte är riktigt densamma som Lubbes.

Två av de viktigaste orosmomenten för honom är kvinnornas roll i det framstigande moderna Sverige, samt den ”understödstagarmentalitet” han med en rysning ser gripa om sig i bostadsförbättringsbidragens tid. Att unga kvinnor lämnar landsbygden för att söka sig till stans tomma nöjen är en olycka, som Lubbe dock till slut, möjligen, inser kan ha att göra med att de helt enkelt inte orkar med det hårda och isolerade arbetet i hushåll och lagårdar. Här ser Lubbe lantbrukets rationalisering som en nyckel – om männen ensamma klarar av mer av jordbrukets sysslor så kan kvinnorna ägna sig åt det de egentligen vill och har talang för. (Gissa vad!) Och så blir hemmen prydligare, barnen renare, lössen färre, det kommer blommor i fönstren och bättre mat på bordet.

Folkets inklination för att sitta på sin ända och vänta på att stat och kommun ska lösa deras bostadsproblem är en svårare nöt att knäcka. Som läsare undrar man dock hur dessa mänskor han beskriver – ofta nog med ömhet, ibland med direkt avsmak – utblottade in på bara skinnet, med kylan och tbc:n och barnaskarorna och det övermänskliga slitet överhuvudtaget ska orka med något mer än att försöka överleva dagen?

Ordna värmeledning, visst! Gräva brunn? Och utan pengar dessutom.

Trots allt detta ger boken ger en fin bakgrund till det projekt jag påbörjat, som just handlar om folkhemmet. För Lort-Sverige är den fond som detta nya sagoland avtecknar sig mot – en fond av armod, trångboddhet, golvdrag, omänskligt liv. Statarelände. Lort!

Ett iskallt golvdrag viner genom bokens drygt 400 sidor, ja kanske är det ändå kylan som etsar sig fast i minnet efter läsningen. Alla dessa människor som frusit sig igenom livet, ständigt huttrande, ständigt oroade över ved och bränsle. Vilken välsignelse det blev när folk äntligen fick värmeledning, centralvärme! Det var inte så länge sedan.

Ja, 1930-talet – vad var det för en märklig tid? En brytningstid, av förbättringsiver, social ingenjörskonst, av en för vissa skrämmande insikt om att folkets närvaro i politiken var en realitet och ett oåterkalleligt faktum. Och att detta folk därför måste stramas upp, fostras, formas.

Det var en tid när det gamla pärlskramlande herrgårdspatriarkatet gav vika för en ny tids överhet (ja man skulle kunna kalla även detta för patriarkat) där myndighetspersoner som de provinsialläkare och kommunalmän Lubbe har i ständigt släptåg hjälpte och uppfostrade med samma fasta hand. De gjorde mycket gott. De brann för sin uppgift. De var som Madickens pappa – alltid upptagna, godhjärtade men samtidigt outhärdligt självgoda och ignoranta inför samhällets riktigt djupa och svåra orättvisor.

Lubbe Nordström (fenomenal på att ställa ledande frågor) har alltså sina starka och goda stunder. Han kan knappast anklagas för att vara feg när han ryter till åt grevinnorna som sitter på sina gods och idkar välgörenhet inom societeten samtidigt som deras statfolk försmäktar i fuktdrypande lägenheter där golvet ruttnat sönder och lössen paraderar i väggarna. Eller mot prästerskapet som han verkar avsky av hela sitt hjärta, därför att lever i en sådan total verklighetsfrånvändhet i sina allt stiligare prästgårdar. Byggda också de med hjälp av statligt förbättringsbidrag (bara att det inte kallas så när det gäller prästernas bostäder.)

Och han ser, trots allt, kvinnornas slit, undrar om de vet vad de ger sig in på när de gifter sig och bildar hushåll? Ja man undrar! Åratal av omänskligt slit, barnafödsel på barnfödsel på barnafödsel. Tack gode gud för preventivmedlen.

Ändå förvånas jag över att han, antinazisten, under besök i gränstrakterna mot Finland så oroas av att man där tar in finskor som hembiträden att han börjar tala om landsförräderi mot ”den svenska folkstammen”. Det är de unga svenska kvinnorna som är förrädarna, de som drar söderut i jakt på drägligare, lyckligare liv. Som lämnar männen i sticket med omjölkade kor och odiskad disk. Det är där Lubbe Nordström går som mest fel. Det är de där utgjutelserna som liksom aldrig räknades in när Lort-Sverige fick sin klassikerstämpel. Men som sticker i ögonen på en läsare idag, drygt sjuttio år efter att boken kom ut. På Kooperativa förbundets förlag, förresten.

 

 

About anna

Journalist och författare. Nyutkommen bok: Kvinnor i strid (Historiska Media 2016). Instagram: @warladies
This entry was posted in Blogg and tagged , . Bookmark the permalink.

One Response to Lubbe Nordström och Lort-Sverige

  1. Karin Bergström says:

    Tack, Anna!
    Jag håller på med förberedelserna till två föredrag i lokalradion. Det ena handlar om Gullänget, där jag föddes och vars utveckling brukar beskrivas som byggandet av folkhemmet. Det andra föredraget
    ska handla om ett kafferep eller hemmafrun, en parentes i kvinnohistorien.
    Båda dessa föredrag bygger mycket på 30-tals politik. Jag har skummat igenom Myrdalsboken ”Kris i befolkningsutvecklingen”. En otroligt hektäckande beskrivning vår historia efter 1930.
    Lycka till med din folkhemsbeskrivning.
    Hälsningar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *