Thelma Sanders. Sista svenskamerikanska kvinnliga veteranen har gått ur tiden

När 103-åriga Thelma Sanders Susewind gick bort den 17 juni i sin hemstad Virginia Beach i USA var hon troligen den sista svenskamerikanska kvinnliga veteranen från andra världskriget att lämna oss.

Thelma var sjuksköterska i Army Nurse Corps och tjänstgjorde på vad som brukar kallas för ”den glömda fronten” i Sydostasien – korsningen Kina – Burma – Indien. Hon arbetade på ett fältsjukhus som förflyttades mellan olika platser i ett område präglat av sjukdomar och tufft klimat.

De flesta av hennes patienter var unga kineser. USA och Kina var ju nära allierade i kriget mot japanerna.

2019 hade jag förmånen att träffa Thelma i hennes hem i Virginia, där hon bodde med sin jämnårige make George, också han krigsveteran. Jag arbetade med research för min bok Glömda soldater – kvinnorna i andra världskriget, och hon var mycket generös med att dela med sig av sina erfarenheter. Det var oförglömliga dagar.

Thelma Sanders hade sina rötter i Skåne. Hennes mamma Anette kom från Broby och hennes pappa Viktor från Hjersås. De emigrerade var för sig till det förlovade landet där de möttes, gifte sig och slog sig ner i Providence, Rhode Island.

Det var där Thelma och hennes syster Doris föddes, Doris 1913 och Thelma 1916.

Thelma var stolt över sina föräldrar – helst berättade hon om pappan, som liksom hon själv hade äventyret i blodet. Sjutton år gammal lämnade han sin hemby för Karlskrona, där han tog värvning vid flottan. 1907 tjänstgjorde han ombord pansarkryssaren HMS Fylgia, på Fylgias första långseglats – en prestigefylld färd i kunglig strålglans. 

HMS Fylgia
Vykort av HMS Fylgia, som, enligt texten ”gifver respekt åt fienden och glädje åt flickorna i hamn.”

Prins Wilhelm, sjöofficer och son till den blivande Gustaf V och Victoria av Baden, tillhörde besättningen. Målet var Hampton Roads på USA:s östkust. 

Minnena av seglatsen grundlade Victor Sanders kärlek till USA. Han bestämde sig för att återvända och där började familjens amerikanska historia.

Thelma utbildade sig till sjuksköterska, och fick jobb på barnavdelningen på sjukhuset i Providence. Det var där hon arbetade när USA till slut drogs med i kriget, trots de starka krafter som kämpat för att hålla nationen utanför. 

Thelma berättade för mig om den 7 december 1941. På eftermiddagen hade hon varit på bio i hemstaden och när hon steg ut i den kyliga kvällen efteråt möttes hon av ropande tidningsförsäljare:

Flottbasen Pearl Harbor hade attackerats av japanerna. 

På sjukhuset i Providence, liksom på otaliga andra sjukvårdsinstitutioner, började man organisera sig för krig. Läkare och sjuksköterskor värvades till fältsjukhus som skulle stötta de amerikanska soldaterna utomlands. 

Thelma funderade länge innan hon bestämde sig för att ansluta sig, kanske för att hennes föräldrar inte var så glada över att skicka sin dotter i krig. Men innerst inne visste hon nog hela tiden att hon måste.

Hon ville göra sin plikt, sa hon. Och, vilket kanske var lika viktigt, hon ville inte gå miste om äventyret. Erfarenheten. Det var motiv som inte var ovanliga hos amerikanska kvinnor som anslöt sig till armén, till skillnad från till exempel de sovjetiska, som verkar ha drivits mer av hämndbegär, hat.

Sommaren 1942 svors Thelma in som fänrik i USA:s armé, som en del av 48 evakueringssjukhuset. Hon tränades under många veckor i Massachussetts och Tennessee innan hon, i januari 1943, marscherade uppför landgången till ett trupptransportfartyg i Long Beach i Kalifornien. 

Slutdestinationen visste hon inte. Men alla vaccinationer hon fått tydde på Sydostasien. 

Efter 44 dagar till sjöss var de 6 500 militära passagerarna framme i Bombay. Sedan väntade tågresor och flodångare innan sjuksköterskorna nådde sin destination. Thelma kom att arbeta på den kinesisk-amerikanska träningsbasen i Ramgarh i Bihar – en plats som tidigare hade huserat tyska och italienska fångar från krigskampanjen i Nordafrika.

I Ramgarh skulle unga kinesiska soldater – bara pojkar egentligen – tränas i modern krigföring. Tanken var att de skulle bistå de allierade i deras planer att återta Burma från japanska styrkor. 

På plats i det dammiga Ramgarh fick Thelma snart insikt i varför korsningen Kina-Burma-Indien kallades för den glömda fronten. Det var här befälhavarna käbblade mest och det var här soldaterna fick klara sig med minst materiel och minst support. Ett gudsförgätet ställe som dessutom ständigt prioriterades ned av hemmafrontens journalister. 

Pojkarna Thelma tog hand om var svultna och sjuka, de hade malaria, smittkoppor, tbc och dysenteri. Hon försökte skydda dem mot deras ibland grymma befäl, men lyckades inte alltid.

Sedan beordrades hon vidare, till Ledo i Assam, längst upp i nordöstra Indien. Känt för sitt te och sina många malariafall. Från Ledo utgick ett av krigets mest vansinniga byggprojekt – motorvägen genom de burmesiska bergen där de allierade skulle transportera förnödenheter från brittiska Indien till Kina. 

Amerikanska lastbilar på Ledovägen, eller Stilwell Road som den också kallades. Foto: Brittannica

Att konstruera denna väg var ett djävulskt arbete. Regnet föll i floder och marken bestod av lera och sten. De afroamerikanska soldaterna, som fått uppdraget, jobbade tillsammans med underbetalda burmesiska, kinesiska och indiska arbetare.

När vägen till slut blev klar och området någorlunda rensat från japaner var det Thelmas tur att ge sig av. Hennes sjukhus skulle följa de allierade trupperna i spåren. In i Burma. 

Den 18 oktober 1944 flögs hon till Myitkyina i ett C 47-plan över Himalaya. 

Myitkyina låg i ruiner, döda kroppar överallt. Staden stank. Men fältsjukhuset var placerat i en teakskog och där det var svalt och ganska skönt även om tältlägret var enklast möjliga och det varken fanns elektricitet eller duschar. 

Vi badade i floden, berättade Thelma.

En amerikansk sjuksköterska i Burma.

Patienterna började återigen flöda in: kineser och amerikaner men också tillfångatagna japaner. De friskaste kineserna gjorde stöldräder i sjuksköterskornas camp om nätterna. Då sattes det taggtråd upp och indiska vakter började patrullera. Lägret blev mindre trevligt.

När kriget i Europa tog slut i maj 1945 uppmärksammades det knappt på den glömda fronten. Här var allt fortfarande som vanligt. Man vårdade såra och sjuka.

Men fler och fler utarbetade sjukvårdare skickades hem och den 5 juli 1945 var Thelma Sanders tillsammans med biträdande chefssjuksköterskan de sista vid 48 evakueringssjukhuset att lämna Sydostasien.

I sådana här ”bashor” bodde sjuksköterskorna i Indien och Burma.

Thelma hade tjänstgjort i 36 månader, sex månader länge än normalt uppdrag. Hon var döv på ena örat efter en tropisk feber. Hon var slutkörd.

Men någon vila blev det inte. Snart rapporterade hon till chefssjuksköterskan på Camp Edwards militärbas i Rhode Island. För även om kriget i Asien nu var över var inte arbetet slut.

På den psykiatriska avdelningen, där Thelma jobbade, strömmade veteranerna in. Många var förstörda för livet. Det var hjärtskärande att se dessa ”spillror av män”, sa Thelma.

Själv klarade hon sig bra. Hon fortsatte att jobba inom sjukvården. Hon träffade George som föll för hennes vackra ögon. De fick en son, Bill.

När jag träffade henne var hon 99 år och ännu still going strong.

Nu är hon en av huvudkaraktärerna i min bok. Jag är väldigt glad att jag fått lära känna henne. 

Thelma och jag i en tv-studio tillsammans med Thelmas svärdotter Wendy. Privat foto.