Kvinnorna i franska revolutionen – 10 lektioner

Den här serien om franska revolutionen är hämtad från mitt instagramkonto @warladies 

LEKTION 1

Kvinnornas marsch till Versailles.

Marschen i oktober 1789 har blivit närmast ikonisk som symbol för den tidiga revolutionen. Den började som ett upprop för bröd och samlade hundratals unga och äldre arbetarkvinnor – hungriga och förbannade – som gemensamt tågade mot slottet i Versailles där kungaparet befann sig. Kvinnorna var beväpnade med hötjugor, knivar och musköter. De släpade med sig två kanoner men saknade ammunition… Kanske hade de hoppats få tag i det längs vägen?

Frankrike var vid den här tiden utarmat av flera krig, bland annat på andra sidan Atlanten, i Amerika. Kungen hade låtit höja skatterna för det stora flertalet – bönder och arbetare – vilket gjort människor arga. Och hungriga. Att det var kvinnorna som gick i bräschen var inte så konstigt, eftersom det var de som skulle se till att det stod mat på bordet till barn och familjer.

Väl framme i Versailles efter den två mil långa marschen tog sig kvinnor och män in på slottet, dödade ett par soldater ur kungens livgarde (deras huvuden spetsades på pikar som de upproriska i triumf bar med sig tillbaka till Paris). Kungen och drottningen tvingades också följa med och sattes så småningom i husarrest. Revolutionen var på allvar igång. I dess tidiga skede närde kvinnor stora förhoppningar, det fanns en berusning i luften, många hoppades på allvar att ett nytt samhälle var på väg att byggas och att det skulle inkludera män och kvinnor på lika villkor. Så blev det inte riktigt.

LEKTION 2

Bellonas amasoner.

Samma dag som revolutionen startade, den 14 juli 1789 (med stormningen av fästningen Bastiljen) började det cirkulera flygblad i Paris som uppmanade kvinnor att ta värvning i en grupp kallad ”Bellonas amasoner”. Det var en fiktiv bataljon av kvinnliga soldater som aldrig blev verklighet men som visar att kvinnor i högsta grad var delaktiga i resningen och att många var beredda att ta till vapen. Ett par år senare bildades ett kvinnligt garde i staden Pérouges som kallade sig ”Bellonas garde”. (Bellona var en antik krigsgudinna). Överhuvudtaget hade den tidiga revolutionära feminismen ett militärt fokus som ofta glömts bort av historieskrivningen. Det skulle bryskt avvisas år 1793 då de hårdföra jakobinerna tog över makten.

Affischer och flygblad om kvinnliga amasoner förekom även under senare revolutioner i Frankrike – den här är från 1830.

LEKTION 3

Claire Lacombe.

Innan revolutionen startade var Claire Lacombe kringresande skådespelare. Hon beslöt sig omedelbart för att ansluta sig till de upproriska. Lacombe tillhörde en grupp feminister som drev frågan om att kvinnor skulle få rätt att beväpna sig i en orolig och farlig tid. (En annan viktig person i den här gruppen var Pauline Léon.) De hoppades få lära sig vapenexercis på Marsfältet och på så sätt kunna ta makten i egna händer istället för att vänta på att någon annan skulle försvara dem. (Ganska rimligt under rådande förhållanden kan jag tycka.) Svaret från de lagstiftande männen blev NEJ. När en lag om allmän värnplikt kom 1793 hänvisades kvinnor till att sy tält medan männen tog hand om vapnen. Lacombe fängslades 1794 men släpptes  ett år senare. Hon klarade iallafall livhanken, till skillnad från Olympe de Gouges (se nedan). Vad som hände Lacombe senare i livet är okänt.

LEKTION 4

Den frygiska mössan.

Den röd yllemössan, gärna med kokard i trikolorens färger, bars av de mer hårdföra revolutionärerna främst under revolutionens andra del. Mössan, le bonnet rouge, hade ända sedan antiken varit en frihetssymbol – då bars den av frigivna slavar i romarriket som ville visa sin nya status.

I Frankrike användes den till exempel av de aktivister som grundade Sällskapet för revolutionära kvinnor år 1793. Dessa kvinnor sågs som hjältar av en del fransyskor, medan andra var rädda för dem. Sällskapet krävde att alla kvinnor skulle bära en kokard på sina kläder för att visa att de inte stod på motståndarnas, kontrarevolutionärernas, sida. Hoten ledde till bråk med andra, fattigare, kvinnor som inte visste hur de skulle ha råd att köpa rosetter när de inte hade pengar till bröd. Det var en relevant fråga.

Som under alla revolutioner innebar den franska omvälvningen ett hopp om jämlikhet för kvinnorna, men de kom till stor del att grusas.

LEKTION 5

Marianne.

En inspiration till nationalsymbolen ”Marianne” (kanske mest känd från en bild av Delacroix från 1830) var den här målningen av Jeanne-Louise Vallain från 1770-talet. Kvinnan i antik romersk dräkt har den frygiska mössan – symbolen för frihet – på sitt spjut. En ”frihetsgudinna” alltså, som några år senare, 1792, fick ersätta kungen som symbol för den nya republiken. Att en kvinna fick ta en mans plats som personifikation av nationen var nytt och omvälvande. Men samtidigt med detta var det som om de RIKTIGA kvinnorna fasades ut ur det politiska livet, som om de inte längre behövdes. Deras föreningar och klubbar förbjöds, ja de förbjöds att överhuvudtaget organisera sig politiskt. De fick ingen rösträtt i republiken Frankrike där enbart män omfattades av det nya tjusiga begreppet ”medborgare”. I slutet av revolutionen steg alltså den allegoriska Marianne fram och tog de politiska, kämpande kvinnornas plats. Hon stod på en piedestal och kunde beundras, men inte i grunden påverka något.

LEKTION 6

Olympe de Gouges.

En extremt viktig person som borde ha en framträdande plats i alla läroböcker om europeisk historia. Författaren och aktivisten de Gouges skrev i september 1791 det banbrytande men utopiska manifestet ”Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter” som ett svar på ”Förklaringen om människornas och medborgarnas rättigheter” som visade sig inte gälla alla människor utan enbart vita män. De Gouge engagerade sig både för kvinnors och slavars politiska och sociala frihet, bland annat skrev hon en pjäs om slaveriet som förbjöds av de franska myndigheterna.

Hon verkade i en tid när mycket stod på spel för kvinnor och det under en tid tycktes som om en förändring skulle ske i samhället. Men den kom på skam. Sista paragrafen i de Gouges deklaration löd: ”kvinnan har rätt att bestiga schavotten. Då ska hon också ha rätt att bestiga talarstolen”. Olympe de Gouges avrättades den 3 november 1793. Samtidigt förbjöds alla kvinnoorganisationer. Längre än så kom inte den fantastiska revolutionen – det finns mycket kvar att göra.

LEKTION 7

Charlotte Corday och mordet på Marat.

Idag har väl ”franska revolutionen” blivit nån sorts skolboksbegrepp, det representerar ett abstrakt historiskt skede för länge sen när folk gjorde uppror, tågade omkring med hötjugor och skickade varandra till giljotinen. Där Marie Antoinette levde lyxliv medan andra svalt. Men franska revolutionen var VERKLIGHET, en våldsam tid av rädsla och oöverblickbarhet och både solidaritet och grymhet. Människor levde mitt i det där, utan att ha facit. Revolutionen visade människor från sin bästa sida, men också från sin sämsta.

Charlotte Corday från Normandie var en av dem som försökte gripa in i historien i tron att hon kunde förändra den genom att döda en specifik människa. Det kunde hon inte, däremot gick hon själv till historien. Corday stack ihjäl Jean Paul Marat när han låg i badet (det gjorde han ofta eftersom han hade en hudåkomma som lindrades av hett vatten). Marat var en av terrorns och skräckväldets företrädare och Corday såg honom som en svikare av revolutionens tidiga, demokratiska ideal. Corday greps omedelbart och giljotinerades, men visade aldrig någon ånger. Hon sa att hon bara hade gjort sin plikt.

LEKTION 8

Marie Antoinette.

Även om hon var rik, privilegierad och bortskämd som få var hennes liv så fruktansvärt sorgligt. Ännu ett barn själv skickades den blivande drottningen från hemmet i Österrike för att gifta sig med den franske kronprinsen. Väl där växte avskyn mot henne snabbt: varför fann hon sig inte i hovritualerna, varför rymde hon hela tiden till sitt lustslott Trianon, och framförallt, varför fick hon inga barn? Det var ju en prinsessas och drottnings viktigaste uppgift. När revolutionen börjar glöda var det främst Marie Antoinette som fick klä skott för fransmännens uppdämda hat mot överheten. Hon kallades för ”den utländska skökan” och en mytbildning skapades kring henne där hon anklagades för incest och alla möjliga perversioner. Det sades att hon var prostituerad och drev bordell i sin våning. Den intellektuella Germaine de Staël försökte försvara henne (även om de Staël i grunden inte hade något till övers för kungaparets världsfrånvända liv). Men Madame de Staël förstod att ilskan var felriktad: snarare än att kasta en enskild kvinna i rännstenen var det strukturerna, klassamhället som måste attackeras.

Det hjälpte inte. När Marie Antoinette halshöggs i oktober 1793 hurrade folkmassan och skrek ”Leve revolutionen”. Hennes make och två av barnen var redan döda, det tredje skulle dö av vanvård i fångenskap.

LEKTION 9

Vendéeupproret.

Revolten i Vendée 1793 vände sig MOT revolutionen och dess angrepp på kyrkan, kungahuset och på vanliga fattigbönders liv. Den spred sig snabbt från provinsen i västra Frankrike och utvecklade sig till ett inbördeskrig. En av de som deltog var Renée Bordereau som gav sig ut i kriget efter att hennes far och många andra släktingar dödats av revolutionärerna. Hon gav senare ut sina memoarer – dikterade eftersom Bordereau varken kunde läsa eller skriva. Kortfattade men läsvärda visar de att franska revolutionen, som alla revolutioner, inte endast var en kamp mellan ont och gott, svart och vitt, utan betydligt mer komplex. I Vendée slaktades tusentals människor av republikanerna eftersom de ansågs vara motståndare till revolutionen. I sin bok beskriver Bordereau horribla övergrepp som gör henne så rasande att hon vid ett tillfälle dödar en soldat med sina bara händer. När upproret efter flera år till slut var nerslaget hade 150 000 militärer och civila dödats.

LEKTION 10

Lagen och rösträtten.

1804 lät Napoleon kröna sig själv till kejsare. Den kortlivade republiken gick i graven. Det hade gått elva år sedan kvinnor förlorat rätten att engagera sig politiskt i de kvinnoklubbar som var typiska för den tidiga revolutionen. Kejsar Napoleon initierade ett ny lagverk som skulle samla ihop de i hans tycke viktigaste principerna från revolutionen: Code Napoleon. En viktig princip var jämlikhet mellan medborgare – av manligt kön vill säga. Jämställdhet mellan könen lämnades därhän. Enligt lagverket skulle kvinnan vara mannens undersåte och mannen hennes värn mot omvärlden… Kvinnor kunde straffas om de var otrogna inom äktenskapet, det riskerade inte män. Kvinnor fick inte heller rösträtt. Ironiskt nog var de franska kvinnorna – de som varit bland de första i världen att kräva rösträtt – också bland de sista att få det: 1944.