Krigslängtan och hemlängtan

Prickskytten Ludmila Pavlitjenko tjänstgjorde i Röda armén.
Prickskytten Ludmila Pavlitjenko tjänstgjorde i Röda armén.

Om Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte (Ersatz).

Det är inte ofta jag sträckläser en bok om krig, men journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte är svår att lägga ifrån sig. Ändå handlar det om rejäl tung läsning – sida upp och sida ner av vittnesmål från kvinnor som stred i Röda armén under andra världskriget.

På något vis är det som om kriget här presenterades för första gången.

Aleksijevitj har ägnat flera år åt att intervjua kvinnliga veteraner från sovjetimperiets olika delar: prickskyttar, sjuksköterskor, stridsvagnsförare, tvätterskor, mekaniker, partisaner. Deras historier är tidigare ohörda, främst för att de aldrig passat in i den stora berättelsen om det kollektiva sovjetiska hjältemodet och segern över fascismen.

Några av kvinnorna återger hur deras män, före intervjuerna, försöker undervisa dem, hur de plockar fram historieböckerna för att repetera viktiga årtal och händelser.

En första, censurerad, version av boken utkom redan på 1980-talet. I den utökade upplagan från 2004 (som nu finns på svenska) återges fragment av samtal med censorn. Han klagar: ”Er primitiva naturalism är en skymf mot kvinnan. Vem skulle ställa upp att kriga efter sådana böcker?”

Ja, boken saknar helt klart den sedvanligt lugnande (ibland nästan sövande!) linjära struktur som karaktäriserar så många publikationer om krig. Här finns ingen taktikanalys, inga beskrivningar av truppförflyttningar eller stridsvagnsformeringar. Inget av detta som i efterhand ger kriget ett försonande drag av överlagt förnuft. Det betyder inte att skildringen är kaotisk. Svetlana Aleksijevitjs redigering är hård och precis. Hon arbetar tematiskt och låter vissa vittnen breda ut sig över åtskilliga sidor medan andra bara får med en rad.

Sammantaget berättar kören av röster en historia om den enskilda människan i kriget: om känslor, oförnuft, naivitet, lidande. Aleksijevitj säger själv att hon inte är en krigets historiker utan en själens. Men hon är nog både och.

Boken är den del av projektet ”Utopins röster”, en svit om fem volymer om Sovjetmedborgaren. (Den första var Bön för Tjernobyl.) Och det var just utopin, tron på det sovjetiska samhällets storhet och absoluta värde, som drev fler än en miljon sovjetiska kvinnor ut i fält. Som fick många av dem att böna och be om att skickas till fronten, som fick dem att rymma hemifrån…

Bittert tvingas de inse att de, när fred utropats, istället för ett tack får motta misstro och glåpord. De kallas för soldatslampor och tystnar snabbt. Den samhörighet de känt med männen under striderna är som bortblåst – åtminstone från männens sida. Kvinnorna måste glömma för att kunna gå vidare.

Fanatism är ett av flera skikt i denna bok – ett annat blir oundvikligen kön. Här framträder kvinnor i en roll som de traditionellt inte förväntas inta ens i krigstid: som våldsverkare, hatfyllda subjekt som längtar efter att driva bajonetten i den fiende som invaderat deras land. Som tvingas dränka sina spädbarn för att deras skrik inte ska avslöja dem. Som äter gräs för att överleva, biter ihop när deras lemmar amputeras. Men som också visar medlidande med tyskarna – och därmed förvånas över sig själva.

Och mitt i alltihop, som en röd tråd, längtan efter vardag. För många av dessa soldater uttrycks den i drömmen om att bära kjol och högklackade skor, att låta håret växa ut, att få sy. Åtskilliga nämner sina mödrar, hur de förtvivlat saknade dem i fält. Flera av dessa kvinnor var yngre än tjugo år när de tog värvning.

Just den här ambivalensen mellan krigslängtan och hemlängtan, mellan hat och medlidande har jag inte sett i böcker om andra världskrigets manliga soldater. Kanske är den typiskt kvinnlig? Kanske är den typiskt sovjetisk? Men också allmänmänsklig. Kören som Aleksijevitj släpper fram ger i alla sina vindlingar och tonlägen en sammantagen känsla av sanning.

© Anna Larsdotter

Recensionen var publicerad i Populär Historia nr 2 2013.

About anna

Journalist och författare som sysslar med historia. Senaste bok: Kvinnor i strid (Historiska Media 2016). Instagram: @warladies
This entry was posted in Artiklar and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *