Men motiven bakom har förändrats över tid, enligt forskaren Johan Hedberg.
Vi svenskar tycks alltid ha varit pigga på att byta efternamn. I åtminstone hundra år har vi bytt bort våra Andersson och Johansson mot mer individuellt klingande namn – efterhand allt mer fantasifulla.
Under 1920- och -30-talen var namnbyte ett ämne som diskuterades i både hem och på arbetsplatser. Då publicerade tidningarna listor över godkända namn och tips på vad man skulle tänka på när man ansökte. Med en topp på 1940-talet bytte hundratusentals svenskar under några decennier namn, därtill uppmuntrade av staten. Före personnumrens tid hade myndigheterna nämligen börjat få svårt att skilja på alla son-personer i sina register. Risken för sammanblandning av undersåtarna var stor.
– Flera statliga namnförslagsböcker gavs ut som vägledning och nya namn skyddades i lag. Det var också gratis att ansöka, säger Johan Hedberg som disputerat på en avhandling om namnbyten. Han är verksam vid institutionen för nordiska språk i Uppsala.
Före år 1902 var det i princip fritt fram att ta vilket namn man ville i Sverige. Först då infördes vår första namnlag. Den som ville ta ett nytt namn fick nu vända sig till landskansliet (länsstyrelsen), eller till överståthållarämbetet om man bodde i Stockholm. Senare, från 1919, sköttes namnändringsärenden av regeringskansliet.
Alla de här dokumenten finns bevarade i arkiven och går att söka i för den som är intresserad.
Namnbyråer hjälpte till
I sin avhandling undersöker Johan Hedberg vilka drivkrafter som låg bakom efternamnsbyten i Sverige lite senare under 1900-talet och en bit in på 2000-talet. Om de rent praktiska orsakerna var starkast i början fick andra motiv snart större betydelse.
Efter 1947, när systemet med personnummer infördes, tycks nya familjemönster och en ökad individualism blivit allt viktigare som motiv.
– Samhällsnormerna förändrades och att alla i samma familj skulle heta samma sak blev mindre viktigt från 1980-talet och framåt. Då blev det bland annat vanligare med kombinationsnamn, alltså att blivande makar använde delar av sina efternamn för att skapa ett nytt, säger Johan Hedberg.
En sak som förvånade honom när han började forska i ämnet var de många namnbyråer som ända fram till 1960-talet bistod människor med hjälp att byta efternamn. Dessa företagen kunde både ge namnförslag och agera ombud vid ansökan.
De statliga namnförslagsböckerna förvaras på Kungliga biblioteket. Några av dem är digitaliserade och kan sökas i hemifrån.
Johan Hedbergs avhandling heter Perspektiv på efternamnsbyten: Motiv och mönster i ansökningar åren 1925–2015 (2024).
*
Bilden överst visar Anna och Ernst Andersson med sonen Gunnar och sonsonen Carl-Lennart vid arbetarbostaden Björknäset vid Nynäs på 1930-talet. Kanske bytte Gunnar eller Carl-Lennart namn så småningom? Foto Sörmlands museum
